HINTED

Mina ögon är en asiats och jag är inte i skolan. Det var så himla ljust i morse. Igår vaknade jag och visste att det regnade trots mina neddragna persienner. Jag visste att min telefon skulle pipa när jag satte på den, innan den gjorde det. Jag visste att jag inte skulle klara av det här. Idag vet jag det ännu mer. Den där högen med benknotor på golvet all over again. Att jag inget kan göra. Jag kollar igen den senaste månadens sms och det blir fysiskt. Jag mår illa för att verkligheten inte är min. Den är någon annanstans. Det känns så jävla ironiskt, att när man väl hittat något som man trivs med, hyfsat i alla fall. Då går det inte. Även om jag inte vet vart det hade tagit vägen om det hade varit annorlunda, så hade jag i alla fall vetat mer än nu. Jag vill ha ett liv som det var förrgår, när jag orkade och när jag satt på en spårvagn och log för mig själv. Jag gick i takt till musik genom Mölndals centrum, mötte en gympalärare som tittade på mig, log och skakade på huvudet. Det har nog aldrig hänt förut. Kanske en parantes på Hagabion för snart två år sedan, men då var det ändå jobbigt att förklara för dig. Som att det alltid varit så här.

Det är inte min grej att bli lämnad kvar, att inte göra något alls, sitta kvar. Det är ju jag som drar, jag som upplever andra saker än det här jävla livet. Det är så fruktansvärt orättvist, jag känner mig som ett litet u-landsbarn. Som dessutom klagar. Jag hatar det så himla mkt.

"Vi bläddrar blad för att inse att alla meningar är byggda av samma bokstäver
vi seglar runt jorden för att inse att alla länder är byggda av samma storstäder,
oväder.         /    "