You know this life is filled with many sweet companions, many satisfying one-night stands
Jag ska aldrig mera vara underlägsen, det är inte sån jag är. Jag pratar och är den där som vet. Vad man ska säga och hur man gör. Men nu luktar det snus i hela mitt rum och jag hatar mig själv för att jag säger fel saker. Som är rätt egentligen. Eller det kommer vara det om några år.
För att ha någon som man vet kan trycka in fingret i ens solar plexus och att veta att man inte ens kommer att kunna värja sig är förjävligt. Det är det värsta som finns. Jag ångrar mig som fan. Det är ju det enda jag gör redan innan så varför inte koncentrera just den känslan lite till.
Du vinner ingenting på att vara ärlig. Stark eller vad fan de kallar det. När man går över en personlig gräns, så förväntas man ju bli belönad för det direkt. Inte bli slagen tillbaka så fort man tar steget över. Sen pratar jag i telefon i 7,47 minuter och hatar att den siffran dyker upp vid sådana här tillfällen. Eller jag inte ens säga sådana här tillfällen för att de egentligen inte finns. De försvinner ner i svara hål och hör aldrig mer av sig. Jag hatar att folk tänker. Jag hatar att jag ligger under ett betongblock och letar efter en nål i en höstack. Jag hatar att det är kallt ute, för om det inte vart det hade jag kunnat köra en repris på misären, tagit vagnen ut till havet, druckit öl och läst Dylan. Eller bara känt endorfinerna släta ut rynkorna i min panna. Kommit fram till någonting kanske.
Jag hatar att vara brudig. Fy fan.
Just open up your dainty little hand
You know, this life is filled with many sweet companions,
many satisfying one-night stands.
ska vi ses och vara miserabla tillsammans?
Jag har väl tusen saker att göra denhär veckan, men ring hem till pappa så kommer jag.
puss
jag vill ha mitt snus och mitt linne och dig fast mest snuset och sedan dig och sedan linne fast det skiter jag i.
du skriver så bra, gulle. fint med fikan häromdan! vi får verkligen se till att ses oftare. tycker om dig så mycket. nu ska jag plugga matte. (känner mig så duktig) PUSS!
Känner varandra gör vi. Jag vet inte hur bra men någon form av relation har vi.
Jag tror inte heller på någon direkt gräns mellan att vara barn och vuxen. På många sätt beror de på hur man definierar termen att växa upp. Ett barn kan vara fullt så insiktsfull och utvecklad som en vuxen. Samtidigt kan vuxna mycket väl vara barnsliga om man med det menar något negativt.
Jag tror ni brister lite i att påstå att vara rädd för att definiera sin personlighet. Bara för att man
anses vara vuxen innebär inte det att man har slutat växa som personlighet.
Dessutom tvingas dagens barn att definiera sin personlighet allt tidigare. Vissa menar att dagens barn inte tvingas att ta tillräkligt mycket ansvar men samtidigt anser jag att de förväntas mogna mycket snabbare vilket är väldigt skevt.
När jag säger att jag är rädd för att bli vuxen kanske jag just menar att jag är rädd för att inbilla mig just vad du beskrev. Eller kanske bara för att möta ett hinder som aldrig kommer att uppstå... den största skräcken består nog i att om det nu inträffar, så är det redan försent.
pffft! Ingen behöver någonsin veta vem jag är, jag skriver bara för mig själv, hur kan det då vara pretto?