HINTED

Nu trillade det ner något tungt på mig igen. Efter två kannor kaffe är jag fan inte ens lite levnadsglad. Regnig måndag med för lite samvete och sömn bakom. En lektion sen hem till soffan och en desillusionerad melankoli som senare blev hat och tårar. Jag är rädd att jag inte förstår mig själv längre, jag kan inte tolka tecken för att jag inte ser dem, och jag förstår ingen annan heller. Andra ser tecken och förstår mig men jag kan inte tro dem. Ingen är kvar. Idag är jag lika cynisk som vissa var igår. Jag ville bara sitta ute med en filt över mig, kaffe i handen, ickeexisterande bakfylla och bara titta på husen på andra sidan gatan. Det skulle vara helt tyst bara. Men det var det ju inte.

Någon annans mamma ringer och någon annan ringer och jag störs av att min telefon låter så mycket när den är på ljudlös. Som ett brev på posten kom och försvann min äldsta vän. När jag tänker efter näst äldsta. Men det spelar ingen roll. Att människosläktet är så lågt överrumplar mig varje gång.

Taken mitt emot torkar upp och blir ljusa, på sommaren glöms det bort att de har någon annan färg. Den gulmålade putsen en aning längre ner flagar och blir damm fyra våningar ner. Det är gulbrunttransparant lack på alla detaljer av metall i hela vår lägenhet, på grund av en gammal nickelallergisk inneboende. Jag vill lukta citron. Och det verkar som om Berlin är on. 200 kronor rikare, även om det inte spelar någon roll. Hade hellre varit en vän rikare. Kommer ihåg en kväll med dålig tv och kakor och ytterst seriösa slagsmål med samma kakor. Hatar e e b d#/e b e e g# f#. Jag gillar att man kan se ut på andra sidan huset genom grannens fönster. In i köket och farsans pinsamma kommentarer om vad som föregick i mitt rum igår eftermiddag. Jag vill bli en läkare utan gräns men jag vill inte plugga matte. 200 kronor rikare men inte en droppe klokare.