HINTED

Är så fruktansvärt kär nu, det finns inte. Tänker på utlandet, både hans och mitt och kanske vårat, kanske, kanske, kanske, vill, vill, vill. Tänker på kiwitatueringen och att den kanske inte är förstörd för alltid ändå. Tittade ut från tågfönstret förut och såg när allt det tråkiga och gråa blev fint och så. Inte överdrivet, jag tittade ut och tittade ner i min bok igen men utan att först snabbt förkasta allt liv där utanför. Boken är bra, vädret är till och med okej och skolan hotar bara obetydligt i fjärran (i och för sig den kortaste fjärran jag sett). Jag undrar dock fortfarande vart jag är i det lilla respektive det stora nuet. Och varför mina vänner tydligen inte läser böcker men ändå håller på kopulationen. Det första hade nog mer med mig än någon annan att göra. Det är dags för nyårslöften nu, det har växt ett tag. Jag ska lära mig att hålla på mig, disciplinera impulskänslor som bara förstör. En person som inte ser mig i ögonen längre, kanske på grund av ett upphånglande mot ett träd av andra parter, får mig att återuppta min längtan efter hav igen. Ånger lite till. Jag spenderar lite för mycket tid på bryggan, efter halkande och spöregn så borde jag sukta efter hemgång men icke. Hunden blir uttråkad och vill till och med hem till tortyrredskapet Kragen, gnäller och drar. Regnet har slagit upp sand och tång från botten och man ser den inte längre. Men det är ljummet. Och jag är ljummen. Och luften är lite kallare än ljummen. Det är fint med gäss på två sätt och hägrar, ejdrar och ålekråkor. Dramatiska himlar och maskinljud från färjelägret. Jag hatar allt men jag tycker mindre illa om hösten i början av den.

Jag är väldigt kär och det är hans förtjänst, hans fel. Det är inte fint på två sätt men på ett. Tänker på min säng och på hans sängar. Tänker på min nöjdhet, den är ganska stor men nästan överväldigande.

Kvällen blev min och jag blev din och du är min.