08
Woho. Dagen har precis börjat men den började för flera timmar sedan. Jag missade ljuset för att solen gick ner och månen syns inte för att vi bor i Sverige.
Igår gick jag på Linnégatan och helt plötsligt flyger en lånad kork ut ur min påse och landar framför en barnfamilj på nyårspromenad. Jag delade med mig lite av något jag inte visste var kolsyrat och det gick som det gick. Detta inte helt metafysiska fenomen hände igen efter ett tjugotal meter, nu framför en gammal polare som jag trodde att jag glömt. Jag höll på att fastna i hans ord, inte för att de var många utan för att de ville att jag skulle stanna. Men de verkade som en katalysator för mitt minne. Inte mer än så.
Ett suspekt samtal med en italienare i sina bästa år, alltså cirka 40 år äldre än mig, koncentrerade min önskan om att inte bli vuxen mer än barnfamiljerna på nyårspromenad. För mycket kolsyra gjorde mig ostadig men jag fick träffa nästan alla jag ville träffa. Som inte har glömt mig än. Snyft.
I olivgröna tights, för mycket färg och smink som försvann lika snabbt som vanligt låg jag i en säng och pratade om England, försummade klasskamrater och året. Som kommer att bli känt som det kallaste, eller åtminstone det lerigaste.
Små kids står på min gård när det har blivit mörkt igen och skjuter raketerna som blev över. Det smäller alltså högst tre meter från mitt fönster. Jag hatar dem.
Jag ber förövrigt om ursäkt för den ickeexisterande seriösa bloggen. Jag har helt glömt bort det, men den kommer. Till dess får mina typ två läsare nöja sig med lite halvabstrakt dravel. Och önskan om att detta året kommer att bli i alla fall lite bättre än det förra.