HINTED

Vi pratar om stress igen och jag flippar över till slut, som vanligt. Varför alla bara inte kan känna som jag är ju den stora frågan. Hittade en ny vän i fredags, han var så snäll, så snäll. Trodde inte att det fanns sådana ödmjuka kvar. Dessutom snygg. Haha. Det är det enda jag vet förutom en sak till.
Som är det bästa med alltihop.
Jag har fotokonst på hjärnan, så mycket naket som möjligt ska det vara har jag hört. Och så mycket tanke bakom som möjligt, det har jag sagt.
För lång skoldag med för få lektioner, att få någonting gjort är omöjligt med uppfattningen om att man inte får sucka högt i klassrummet. Det är elakt.
Men och andra sidan, om folk hade spenderat lite mer tid att faktiskt tänka så kanske inte mina högljuda utandningar hade kommit så plötsligt som de gör.

Jag lyssnar på Jack P. och det kan bli ett bra soundtrack för den närmsta tiden. Fest blandat med lite kravaller, typ som jag fast utan årskurs 5 och flatluggar. Fast det känner jag att jag kommer få skit för.
Har nog blivit för lat, jag borstar håret med kravallstaketen och gömmer stora A bakom garderoben. Det är väl det som kallas utveckling, även om jag säkert är ännu naivare nu. Något som jag kommer inse om någon månad eller så, när jag hamnar i en av de där politiska rondellerna igen. Just nu gillar jag Lula, han gillar inte vapen trots att hela hans folk gör det. Vapenindustrin är ett bra alternativ till världssvälten, men den gör vi ju ändå inget åt så vart spelas rollen liksom.
Jag har en krönika att skriva tills nästa vecka, men jag är rädd att jag inte har något att säga. Jag gillar inte att inte ha något att säga. Det är ändå ganska ovanligt. Men nu har allt sagts, och jag är inte den som plagierar. Bara när det inte hörs. Fast inte så ofta då heller. Eller ibland.
Han sjunger om att vi pratar skit, och att inga romantiska scener, eller scener överhuvudtaget, kan ta ifrån oss att sluta spotta på varandra. Och att vi inte kommer någonstans för att vi alla är likadana. Våra drömmar är bara samma. Och sen om att vi lär oss vad vi ska säga. Vi pratar i mallar och synonymordböcker och Alfapet och SAOL och låttexter och poetrader och egna rader som man kanske bara tyckte lät fina när man inte visste vad de betydde. Men nu vet vi vad de betyder. Vi är inte rädda när vi är ensamma, bara när vi är utanför vårt lilla skal av låttexter och SAOL.

Jag tittar på film, flera varje dag nu i veckan. Inga vänner kvar längre, bara en duk och massa okända människor som skrattar på fel ställen. Det regnar falafel och jag har en ny flickvän, hon är söt och av plast. Riskokare, riktiga som i Korea, de bara exploderar och jag hade så gärna velat ha en kamera då. Festen är i Mexico och där är också den trevliga sortens droger, men en lite läskig kille också. En sådan som man inte vill träffa mörka nätter under ett muterat limeträd. I Sahara finns det ett ställe där det finns riktigt glas på marken, solen smälter sand och jag smälter för diverse spansktalande. Det spelar ingen roll om de är ficktjuvar eller bara elaka, jag bara faller och faller och stukar fötter och betyg. Jag tittar klart på erotiskt fotade blommor och väntar på tomten, eller någon sorts liknande saga att tro på. Han var ju bara mänsklig.