Across
Den är tung och åt helt fel håll. Brun men fel. Har inte ätit mig till de efterlängtade axelknotorna. Allting som varit vitt blir smutsigt och det är mitt fel. Getingarna flyger runt mitt huvud som en gloria och väser om gulrandiga små djävlar. Det är inte meningen att vara jagad och ack så fattig, men det är så det är. Pojkarna är i vänskaplig extas och det är så fint. Tills den där äckliga brudstämman kommer in. Havet lockar men inte något annat. Orkar inte öppna käften. Lusläser rimordböcker men skönlitteraturen läggs bort efter de första sidorna. Eller avslutas utan att ihågkommas. Tärningar, gallons av vin och gulnande motorcyklar. Solen kliar på mitt bröst och fräknar förökar sig. Språket körde sig ganska snabbt och det är en till orsak att stressas av. Men staden väntar på mig, eller i alla fall en däri. Lite trygghet och lite lathet och lite galenskap light. Hoppas på skrattattack och sänghalmsmys. Och påtvingat bad. Fint.
Att känna stress och oro är ett faktum, det är det vi får av denna stad, tid och existens. Jag känner så iallafall. Saknar dig, saknar att känna din tröst. Åker till hash gubbarna, vill dock ha med dig. Du betyder för mycket.
carpe diem liksom. snart du. jo då, nä men annars då.
jag är din väldigt seriösa pojkvän.
gräset är grönare på den andra sidan.
andas in.