HINTED

J är seg med passnummer och har flyttat till paradiset, bara för att det innebär att få vara själv. Hon lämnade mig ensam i lägenheten en stund igår, på jakt efter en dator på vift, och där satt jag. Tittade ut på den lilla gården innehållande allt som en liten gård ska innehålla. Gungor, träd, små asfalterade gångar och gräsmattor. Drack något suspekt och tände två värmeljus i små Indiskaskålar. Nu sitter jag hemma och blir tjatad på om att jag ska damsuga eller något annat världsligt. Vad väljer man liksom? Trots att begrepp som störningsjouren existerar även i Mölndal.

Helgen har i andra fall också varit mysig, fullt besök i fredags/lördags även om det logiskt sätt var mindre fullt i lördags. Det är ju inte samma, men det funkar för tillfället. Jag drack för övrigt lagom mycket, det var bra, även om det inte alls handlade om självdisciplin utan om resurser. Tragiskt nog.

Krokslätt var blött som vanligt, men med stora runda hål hela vägen upp. Jag undrar sällan vad vägarbetare egentligen gör, man ser dem ju aldrig, men den här gången var undran redigt total.

Idag var jag peppad på ett lagom töntigt F&S-pass men den andra halvan bangade för regnet och kyrkan. Det blev Björk och skärmpolaren istället. Och biljettbokande om inte J varit så seg. Skor slängdes och en stol skruvades upp. Böcker läses, säng bäddades och papper, papper, papper fick ligga kvar.

För övrigt läste jag om att Björk numera är hatad av kineser. Att hon på några spelningar i Kina hade viskat ?Tibet, Tibet? i slutet på låten Declare Independence. Smart brud liksom. Att kritisera ett lands så snälla imperialismtankar.

Jag är peppad på att göra techno eller house eller något schtekigt i skolan, men alla är såå seriösa. Det har aldrig varit ett problem innan för mig kan jag ju säga. Jävla puckon.

Min direktbitterhet har nu gjort genomslag även på den här bloggen, inte bara utanför SYV-kontoret och efter ensemblelektionerna i plugget.

Det här börjar bli en sådan där tråkig blogg, som bara beskriver dagar och sådant tjafs. Jag har för mig att jag brukade skriva inlägg om viktiga saker och så. Och brinna lite och tycka lite och vara konstruktivt arg och förklarande glad. Men de viktiga sakerna har förvandlats till triviala och tråkiga saker. Och några viktiga saker finns nästan inte att prata om, eftersom de väldigt fort ersätts med bitterheter. Vad är grejen med det? Det känns ju inte helt okej. Men eftersom det inte finns några viktiga saker kvar så är det en väldigt kort stund jag faktiskt kommer att bry mig.