HINTED

Nu var det så sjukt länge sedan jag skrev, faktiskt skrev. Blev väl antagligen lite utsliten av hela grejen med det där projektet. Jag trodde dock att jag direkt skulle hoppa tillbaka i sadeln, men icke, viloperiod först. Men jag fick en fin anteckningsbok av J vilket betyder att jag måste fortsätta nu. Annars har veckorna hittills inte direkt varit en viloperiod, det har fixats och donats på alla sätt och vis. Studenten. Den stora dagen. Och visst blev det helt underbart, verkligen. Krass som jag är så tänkte jag banga både champagnefrukosten(för tidigt) och studentfesten(för Mölndal) men jag pallrade mig till båda, även om den första var far beyond mer lyckad än den andra. Jag var sjuk redan på morgonen men tog ett piller och glömde det. Det var massa spex i skolan och därtill mycket skrik och tutande och kramar och några tårar också faktiskt. Utspringet. DÅ kom den seriösa peppen. Herregud. Och flaket var kul. Och att bada(vada) i fontänen var kul.

Sedan kom mottagningen. Det bästa på hela dagen. Jag tycker att jag är helt fantastisk för att jag har så fantastiska vänner och till och med släkt. Och J är fantastisk på grund av samma orsak plus att hon är hon. God mat och dryck, tårta och blommor överallt. Folk sjöng och talade och tyckte om oss. Alla rördes även om i alla fall jag grät dagen efter när jag tänkte tillbaka, väl där var man alldeles för om sig och kring sig för att riktigt ta in. Min röst försvann redan vid lunchtid och har inte kommit tillbaka än. Men även det var en källa till skratt, när jag mest kved hela kvällen. Jag körde nyktert, mest för att kolsyran var som salt i min trasiga hals, och det var en mycket bra idé. Dagen blev så god då.

Studentfesten bevärdigade jag med mitt sällskap i cirka en hel halvtimme, bartendern skrattade åt mig när jag beställde en Loka. Mat och sedan hem till sängen. Kanske misslyckat men ändå SÅ lyckat.

Nu sitter jag och skriver på min nya, fina, söta, lilla dator. Den är perfekt storlek och så är den matt vit. Present från päronen, mest för att jag inte helt ska glömma bort dem när jag åker till Spanien. Om två veckor. Det är helt sjukt och jag är svinrädd för att dö eller bli rånad eller kanske mest för att inte trivas. Men som alla säger, man kan ju åka hem. Men jag vill ju inte det, jag vill klara mig lite själv för en gångs skull. Jag vet att jag kommer ta mycket initiativ och rädda upp situationer, det är sådant jag gör, och att jag faktiskt är rätt resvan. Men ändå. Nu är det på riktigt. Jag är typ orolig över vilket rabattkort till tunnelbanan jag ska välja. Det börjar vid grunderna liksom. Vad fan ska man ha med sig liksom? Bara kläder? En stavmixer? Lakan? Jag vet ingenting. Samtidigt hör jag ekot i mitt huvud av den där meningen som dyker upp oftare nu förtiden. Det fixar sig. Med pass och rena trosor klarar man sig säkert ett ganska långt tag. Eh.

Så, två veckor. Tiden jag har på mig att sluta vara nervös och ”kasta mig ut”. Också tiden vi har på oss och skaffa ett seriöst boende. HA HA. Redan där har vi ju ett stort skämt i vår annars så trygga tillvaro. Men som sagt. Det fixar sig. Pass och trosor.

Nu är jag trött på att vara sjuk. Har haft en sådan där ettrig feber i fyra dagar nu. Och rösten är inte ens nära den där ciggochwhiskey-sexiga. Jag åt till och med penicillin när jag blev sjuk. Ett till stort skämt. Jag vill byta kropp. Tanten på vårdcentralen sa att det inte var något att göra åt, att unga människor ofta får sådana ihålliga infektioner. För att vi är stressade och ute mycket och ”träffar mycket människor”. Jag visste precis vad hon menade med det. PK-kamouflage kallar jag det.

Men en bra sak med det här är att jag faktiskt måste stressa ner lite. Och kolla på film. Och dricka mängder med te. Jag MÅSTE! Och jag behöver inte tänka minsta lilla på skolan. Så nu ska jag bli en ballanserad människa. Har aldrig testat det förut. Till min hjälp har jag mantrana(bestämd form plural?): För vi har tagit studeeeeenteeeen! och Det fixar sig. Där har vi framgången i bara 8 ord. Nu kör vi!