HINTED

Den första hade sjuk mjukt hår och var det sötaste. Han sa att han gillade min röst. En komplimang som jag varken före eller efter det fått. Det var fest och jag var jätteung, så ung så att jag inte kommer ihåg allt som hände då. Vad jag gjorde och vem jag var. Jag gjorde dumma grejer och hade ett bekräftelsebehov större än mitt eget ego (samma som idag, bara att nu finns där också lite behärskning med i bilden), och varje gång jag gjorde dumma grejer så fikade vi på stammis-caféet och la ut de dumma sakerna och ångesten eller ibland försvaret rätt ner på bordet för långdragen analys. Han blev också så klart utsatt för det. Det var fester hela tiden och på dem fanns det mycket och många ursäkter för att komma undan dumma grejer. Men en dag så var det inte fest. Och jag träffade honom, när vi inte var på fest och när vi inte var i skolan. Jag blev följd hem och jag pajade allt. Jag tror att jag grät. Men som sagt var jag så ung och kommer inte ihåg, det kan vara efterkonstruktion. Jag pajade det för att jag var feg. Inbillade mig för att det var för att jag ej ”kände” rätt. Men vad fan, jag var jätteung och jag tror att man lurar sig ännu mer då än nu. Men jag pajade det. Sedan blev vi vänner, men jag har fortfarande lite dåligt samvete ibland.

Den andra tyckte ingen om. Vi träffades på valborgskvällen i en kyrka. Jag tyckte att han var charmig på grund av han visste allt. Även om han inte gjorde det, vilket jag kom på mycket senare. Sockersöt i alla fall. Fortfarande är minnet suddigt, men jag kommer ihåg att han spelade piano och att jag egentligen bara ville hångla. Sedan fick jag höra från någons kompis kompis att han inte riktigt såg på mig som jag ville. Jag blev ”dumpad” vid havet i ösregn. Efter det kom jag på att han ej visste allt, jag kom också på att han nog var ett stort fan av dramatik. Egentligen var det inte så farligt. Han ville ha storslagenhet (regn/piano) och jag ville hångla. Men det ösregnade och jag satt på en bänk på ett torg och struntade i att det ösregnade och så tror jag att jag blev stött på av en uteliggare och jag grät och sedan att jag blev riktigt räddad av en fin vän som jag inte tror att jag hade förväntat mig det av.

Den tredje hade stort lockigt hår och vi hängde en del i Slottsskogen för att det var sommar. Jag kommer ihåg att det var ett stort bål en kväll, och att det var ganska kallt. Han var musiker som många av de andra, och det är han fortfarande, till skillnad från många av de andra. Lite hippie-aktig liksom, och väldigt snäll. Och blyg som jag. Vilket ju inte var så lyckat. Jag tror att det mest var någon sorts besatthet, eller kanske något att hålla sig sysselsatt med när "alla andra" också var förälskade. Under den tiden så träffade jag också en kort fling. En fix idé från min sida, för att alla andra... Och det var alltid fest som sagt. Han var väldigt dryg, bra självförtroende trodde vi då men nu i efterhand vet man ju bättre. Nästan elak ibland, så att jag var nervös hela tiden. Nyttigt, verkligen. Sedan hade vi tv-kvällar. Tittade på olika serier, mest OC, och bakade kladdkaka som nästan aldrig hann bli kaka utan stannade som kladd. Ibland i folks hår och på kläder. En gång slog vi till på muffins och det hamnade diskmedel i halva smeten. Och vi var ett gäng, och det var alltid någon som fnittrade blygt eller som råkade nudda någons hand. Fortfarande innehållande mycket bekräftelsebehov.

Sedan träffade jag en fjärde, som jag behandlade dåligt för att jag inte kan hantera att
göra människor ledsna. Jag bara svamlade bort viktiga saker med oviktiga saker och undvek. Fast det borde finnas en gräns, jag har fortfarande dåligt samvete för det också. Han hade och har fortfarande stort lockigt hår och det finns fina bilder på oss. Fin dialekt och lite äldre och lite bättre än mig, spelade och spelar i band. Typ coolt. En gång på en klubb så lyfte han upp mig högt i luften, det var verkligen fint. Det var mycket klubbdimmor, falska leg och sprit. Och bekräftelsebehov. Det är nog den killen som jag ärligt kan säga att jag önskar all lycka i världen till. För att han verkligen förtjänar det och för att jag har känt honom så länge och fortfarande inte hittat några dåliga sidor. Klichéerna bara regnar här bortifrån, men ja, det är sant. Han har drömmar också, sådana drömmar som jag kan godkända även med min otäcka elitistiska sida som viskar ord som intellektualitet och ambition. Tråkord. Än en gång så önskar man att man kunde kontrollera känslor.

Någon gång mitt emellan allt detta så träffade jag han som får bli nummer 5. Han var rödhårig och ny och var lite häftig för att han var ny. Kändes äldre. Det går egentligen inte att sammanfatta för att det har hänt så mycket. Jag var kär/besatt ganska länge innan jag glömde, sedan kom han tillbaka och vi stod i min hall och jag grät jättemycket för att jag nästan hade lyckats glömma men han undrade om vi skulle vara med varandra ändå. Och på den vägen gick det och jag var kär och ibland grät jag, i slutet grät jag väldigt mycket. Så mycket att jag blev rädd för mig själv, det blev så fysiskt och jag kunde inte sluta. Och det handlade inte om att vi skulle göra slut, utan för att det skulle ta slut på grund av jorden har två sidor och vi var på varsin av de sidorna. Sedan var vi tillsammans men ändå inte och det blev konstigt och jag mådde åt helvete först och gjorde mer dumma grejer och kanske till och med gick vidare, efter många om och men. Men innan det var det sommar och vi hängde på en båt och i parker och lite överallt. Det var grymt. Jag skrev jättemycket, och mycket det jag skrev blev senare tryckt mellan pärmar med en solnedgång och en telefonstolpe på (som man förövrigt kan köpa av mig för 50 spänn!!!!! Eh.). Han skrev också, eller hade i alla fall gjort och jag älskade och älskar fortfarande det han skrev. Efter det så har jag alltid velat lära mig att rimma. Bra sammanfattning va? Som sagt, det är för mycket. Mestadels väldigt bra saker.

Efter det så träffade jag en sjätte man. Ännu en med fin dialekt och det var väldigt skönt att han inte var från stan. Lite hemligt och utan drama. Jag såg hans stickade tröja över dansgolvet på en klubb och var glad och lite full och tyckte att han var söt. Så vi pratade och pratade. Jag var egentligen där med en vän och vi skulle hänga hela kvällen, men hon började prata med någon tråkig så att jag skulle få prata med min nyfunna. Cred till henne. Han lyssnade på Bob Hund och det sammanfattar på något sätt. Hallgolv och jag gick hem med klackarna i handen. Spårvagnar mitt i sommarhettan och klibbigheten i luften. Bra grej. Jag trivdes och han är snäll, har fina ögon och är intresserad. Han går i Js klass numer och de är vänner, och de skulle komma till min nya stad också, men saker kom i vägen. Synd tycker jag. Vi klickade första kvällen och har klickat sedan dess.

Sedan träffade jag en sjunde lite och det var kul då men det var mycket saker med det som inte var okej. Mycket saker som var hemligt och som var bakom ryggar. Jag trodde verkligen att en av mina vänner skulle döda mig när jag berättade, men hon skrek bara högt så att det ekade över hela Linnégatan. Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det, det slutade så surt alldeles för lång tid efteråt. Men det var ju bra ett tag. Hans mamma var väldigt fin också, hon odlade mandelpotatis i plastpåsar på balkongen och åkte till Azorerna för att kolla på fyrar. Typ så.

Sist men inte minst har vi nummer 8, som jag redan har skrivit om i miljoner tecken. Spanjoren som jag dör för, fortfarande och hela tiden. Det var grymt i veckor, nästan månader och sedan rann det ut i sanden, precis som min livsglädje. Eller nja, kanske inte riktigt hehe, men ja, det var jävligt jobbigt. Är fortfarande ibland. Jag har aldrig känt så där innan, jag har aldrig dött så många gånger för en person. Jag har gråtit själv och jag har gråtit med alla jag känner, i duschen, i solen, på jobbet, på afterwork bland massa folk från jobbet som jag inte känner och så vidare i oändlighet. Jag tror att det är lugnt nu kanske, men om jag träffar honom så skulle jag dö igen. Jag vill beskriva honom med superlativ men det går inte, det är inte okej och det är klichéer, dessutom är det LITE självdestruktivt. Han är för gammal också, 6, nästan 7 år äldre. Bortförklarabortförklara. Men i alla fall, det är lugnt och snart flyttar jag härifrån och då är det mer lugnt. Även om det typ skulle kunna hända att jag stötte på honom i Göteborg någon gång, och ändå få hjärtattack. Bara för att han är killen som alltid kommer att dyka upp. Det sjuka är att han inte ens vet om det.

Vad jag har lärt mig av det här är... SKOJA! Eh.

Pratade med en av mina roomies om det här för några dagar sedan, om att vi dras till störiga killar. Killar med alldeles för mycket självförtroende som man egentligen inte bryr sig om. När jag träffar sådana så blir jag rolig och "djärv" (töntigaste ordet), jag vågar säga och berätta saker som jag inte annars vågar. Jag är inte intresserad av sådan killar men jag dras till dem för att de gör mig rolig. Rolig och djärv. Och de brukar tycka om mig också. One way love. Eller något. Det är ju surt att de människor man faktiskt är intresserad av inte gör en rolig.

Jag ska åka hem snart, det ska bli riktigt skönt. Jag har sommar här nu och om en månad när jag är i Sverige så kommer det att vara vår fortfarande. Och sedan, efter fem dagar, så får jag åka tillbaka till 40-gradig värme. Det bästa som finns.

Nej men, jag skulle nog faktiskt vilja skriva att jag har lärt mig något av det ovan. Men det är inte så mycket. Jag har lärt mig vad jag inte vill vara. Jag vill inte vara nervös så att jag pajar allt, när det börjar bli jobbigt så vill jag tänka ”slåss” istället för det andra, ack så förstörande alternativet. Jag vill kunna vara lugn, så lugn så att alla i min närhet också blir lugna och att allt bara blir harmoniskt och gött. Jag vill inte vara så pass nedvärderande på mig själv att jag inte kan lita på vad jag säger eller vad andra säger till mig. Jag vill inte vara den som ger upp eller som gråter på after worken. Jag vill inte vara den som gör dumma grejer för att jag är ENSAM och har druckit för mycket vin. Jag vill kunna göra dumma grejer utan att kalla dem dumma grejer efteråt. Jag vill kunna titta på de viktiga människorna ovan och känna att jag kanske förtjänade i alla fall någon eller några av dem. Men det är på väg. Med självinsikt måste väl också förändrig kunna komma. Jag är SÅ glad att jag känner alla de jag känner, för att (nästan) alla jag känner är grymma. Och ibland, eller i alla fall de störiga av dem, kanske faktiskt tycker att jag är lite grym också.