HINTED

Så där, ett mer peppat inlägg. Kanske. Det brukar bli så att jag säger det och sedan slutar det ändå lika krasst som vanligt. Fast denna gång ska jag försöka. Vi jobbar numera, eller som sagt, försöker att jobba enligt attraktionslagen. Om du är peppad så blir folk om kring dig också peppade. Om du är sur så blir andra sura, vilket man så klart ska undvika. Om vi klarar det så blir det en utvärdering om några veckor. Haha kanske.

Det känns inte som att jag har flyttat hemifrån. Det känns som att jag är på en väldigt lång semester. Att man till slut fick det där evighetslånga sommarlovet. Detta är endast i två aspekter: tids/rum-uppfattning och total frånvaro av utmaning. Det känns inte som att jag är i något exotisk land, det känns inte som att jag gör saker som jag inte kunde ha gjort hemma (förutom att ligga på stranden i mars kanske) och det känns inte som att jag utmanas här mer än vad jag skulle gjort om jag bott hemma och fortsatt att plugga, kanske snarare tvärtom.

Men något måste ju ha hänt. Jag har bott här i 10 månader nu, bott med vänner, tjänat egna pengar och försörjt mig själv. Jag har handlat mat, planerat (typ eh…) budgetar och samordnat organisation av ett hem, med folk som är lika vana vid att bo med sina föräldrar som jag är. Men det är fortfarande enkelt. Jag ville lära mig spanska, se det riktiga Spanien och skaffa massa spanska vänner. Istället har jag inte lärt mig mer spanska än vad som krävs på restaurang eller på saluhallen, jag har sett mycket av Barcelona men jag har inte hittat något som faktiskt är genuint med staden (mer än att den kanske är genuint icke-genuin) och jag har inte fått en enda spansk vän. Den enda spanjoren som jag kan säga att jag känner har jag numera dumma känslor för, vilket ju inte är helt funktionellt om man säger så. De andra spanjorerna jag träffat har snabbt försvunnit. Påfylld telefonbok utan nytta. Däremot har jag hittat massor av grymma människor som jag är jätteglad att jag träffat, och jag har nu platser att sova över på i ganska många delar av Sverige. Men ändå.

I alla fall, jag börjar bli trött på nostalgin, på sammanfattningar och på ”allmänna uppfattningar”. Idag har det regnat, i helgen var det 25 grader men jag jobbade. Men jag gick i alla fall, när jag gick från jobbet så hade jag först varit tvungen att springa in på toan och dra av mig strumpbyxorna. Nästa fasbyte är när jag slipper ta på mig dem på morgonen innan jobbet. Imorgon så måste det vara fint väder, eftersom att jag är ledig. Jag ska hänga på stranden även om det regnar. För att bevisa att det måste vara fint väder. Eller nåt. (Attraktionslagattraktionslagattraktionslag).

Jag har sökt till högskola, spanska, grundkurs, heltid och på distans. Vilket innebär vart som helst. Mina päron blev lite tjuriga. Eller kanske mer ledsna, och oroliga för att min syster ska vara ensam. Men Sverige, nej, inte så sugen. Vill liksom hellre svettas tills i november. Och spanska vill jag lära mig. Eller snarare måste. Om jag inte lär mig det nu så kommer det fan aldrig hända. Och om det händer nu så kanske jag till slut kan åka till Latinamerika och kajka runt. Hitta en vän och flytta. Äta tropisk frukt och bli brunare än aldrig förr. Nu är jag bara turist. Jag vill bli engagerad och en av någonting.

Paus för sovande, återkommer imorn.

Det regnar nästan idag också. Det suger ju eftersom jag varit ledig idag med. Men jaja, man vet ju innerst inne att det kommer. 40 grader i skuggan, och att man då kommer att klaga för att det är för varmt (men vi har faktiskt ingen AC, så det kommer att bli hårt… men mest nice). Det enda jag har gjort idag är att tränat. Jag har så mycket träningsvärk från förra gången så att det kändes som att hänga i en mangel så fort jag rörde på mig. Dessutom har rullbanden på mitt gym en tendens att höjas, så att man alltså springer i uppförsbacke hela tiden. Döden. Och alla hunkar runt omkring en, eller det finns hunkar och sedan finns det latinamerikanska hunkar som är tatuerade som ligamedlemmar. Jag passar inte RIKTIGT in. Men det är gött ibland, när man inte känner sig som  om man hänger i en mangel.

Idag kommer en vän till F och på måndag så kommer AGNES! Det ska bli så himla roligt, jag har saknat henne och det känns som att hon fattas här i stan. Fast egentligen drog hon sig väl tillbaka i tid, nu när vi andra bara är kvar för enkelhetens skull.

Jag funderar på flytta till Madrid. Men även denna gång så kan jag vara för feg för att göra det själv. Jag är så jävla klen och vågar verkligen inte. Steg för steg. Och Madrid är i alla fall lite läskigare än här, kräver förhoppningsvis lite mer mod och självständighet. Spanskan känns också jobbig, för att det är ett sådant stort projekt. Som att jag inte kommer att vara nöjd förrän jag kan eller i alla fall lagt allt mitt krut på att försöka kunna. Samtidigt som det är en kunskap som är svår att underhålla i Sverige, om jag ska kunna så måste jag tvingas att kunna, eller snarare behöva kunna för att överleva. Klart man lär sig då. Det jag ska göra är att plugga den första grundkursen och vi får väl se hur långt det tar mig.

Jag är orolig för två av mina sambosar. En har konstant blodsockerfall, påminner om min syster som i en sekund håller på att ta livet av alla runt omkring, men så fort hon får i sig mat så blir hon gladhög. Det sista där låter väl trevligt, men det är nog inte så nyttigt. Och det är svårt att veta hur man ska hantera det. Den andra har kärleksproblem, problem som inte skulle funnits där om det inte var något STORT fel på killen som utlöser dem. Inte helt okej faktiskt, ingen sårar mina vänner på ett sätt som är så INTE OKEJ. Han är fan knäpp, har hela sitt rum full med djur och ”förstör hela charmen med Tofsen”, helt enkelt han förtjänar inte min vän. Men det hjälper ju liksom inte, det förstår man ju. Det spelar ingen roll hur surt det varit, hur knäpp eller korkad han är eller hur många exotiska djur han tar hand om, det gör fortfarande helvetes ont. Innan jag kom hit så hade jag nog inte känt hur ont det kan göra. Hugget liksom. Och varje gång så förtjänas det inte.

Det där med karma är ju ett skämt.

Jag tror att jag mår bra nu. Jag är uttråkad och ganska rädd, men känner ändå att det är ganska lugnt. Jag är ensam och mitt bekräftelsebehov växer sig alldeles för gigantiskt vilket gör att gör korkade saker men jag blir inte dömd för det (mer än av mig själv). Tror jag i alla fall. Jag tänker fortfarande på mina dumma känslor men frånvaro visar sig inte vara det mest smärtsamma som finns. Däremot är ett plötsligt uppdykande det som troligast skulle trycka ner mig igen. Jag är muy tranquillo. För tillfället är det mesta lugnt. Sommarn kommer snart och jag kommer att bli brun. Om en månad så åker jag hem i några dagar och till dess så borde mitt liv vara lite mer uppstyrt. Och då är det ju ännu mer lugnt och då kan jag nästan känna slutet på tunneln. Så det är lugnt.

Jag tycker så mycket om tjejerna jag bor med, och jag tycker om de två killarna som smiter ut ur två av tjejernas sovrum på mornarna och jag tycker om deras vänner. Jag har nästan ett nytt ”gäng”. Som man hade för länge sedan, och nu då tydligen har igen. Man lagar mat, städar och gör planer tillsammans och det är som det ska vara. Skrattar och gråter, längtar och bryter ihop, pratar om viktiga saker. Allt väldigt bokstavligt. Även om det inte känns så nu så kommer jag nog att komma ihåg det här som en bra tid om 20 år.

Det här var allt för denna gång för att jag är väldigt hungrig nu. Förövrigt så undrar jag så klart vem DraculaLover2000 är, någon som verkar rörd men också lite skum… Jag har detektivat lite och kommit fram till Madrid. Jag känner väl ingen i Madrid?