HINTED

Jag önskar att jag inte var en sådan brud. Jag har alltid haft feminismen i bakhuvudet, vad som än var ämnet, så har jag alltid haft "genusperspektivet". Jag läste om lärare som sa "men det är för att han tycker om dig" när man blev ryckt i flätan, innan det faktiskt hände mig. Jag läste "Under det rosa täcket" och googlade Simone de Beauvoir när pojkarna i min klass stod 20 stycken runt en dator och kollade på mjukporr på skoldatorerna när det egentligen var "uterast". Jag hade långt hår men pajade det genom att färga en stor del av det rött och ibland blått. Jag ville diskutera politik i klassrummet men de enda som gjorde det var min lärare och en lite konstig kille i klassen (som jag nu förstått hade rätt kommunistiska åsikter, vi var tolv år). Så jag vågade inte riktigt, men jag satt och lyssnade på dem, när resten av klassen stod runt datorerna och kollade på mjukporr. Tjejerna sprang dit och sedan därifrån och skrattade och var arga om vart annat. Fnitterförsvar. I högstadiet var det demonstrationer och kvinnokamp och alla män är potentiella våldtäktsmän och dåliga rim: svarta och vita, tillsammans mot de rika. Tjejer som hånglade med tjejer och jag undrar fortfarande varför det kändes som att alla var lesbiska på SUFs första maj-möten men att man inte skådade en bög på långa vägar. Man var visste massor om könsroller, men endast om de manliga, bara när de handlade om Barbie så tänkte man på de kvinnliga. Jag är inte så mycket äldre nu men jag tror att jag har mer perspektiv nu, ser på alla sidor och har därmed blivit neutral. Eller inte neutral kanske, rädd för att argumentera för bara en sida. Jag hatar människor som inte kan, som pratar mycket men ändå så lite, som att de inte lyssnar på sig själva. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän och det finns nästan fler kvinnliga könsroller än manliga. Som vi själva underhåller dygnet runt. Men jag är fortfarande feminist, väldigt mycket så. Ibland kan jag inte hålla mig för skratt för att allt är så jävla skrattretande. Jag kan inte hålla mig från ett uppgivet skratt. Lägre löner, sexuella trakasserier, den kommersiella "mjukporren", osvosvosv. Men ändå så är jag en sådan jävla brud själv.

Jag kommer ihåg vad han hade på sig första gången vi sågs, även om jag inte kan komma på att jag någonsin har gjort det förut. Jag vet exakt hur han luktar, som kommer i små pustar från andra sidan bordet när han gestikulerar. Jag tycker att han oftast inte har de snyggaste skorna, det tänker jag bara på för att F gör det. F tycker att skor är viktigt. Men hans skor är inte hemska, bara vanliga. Hans fina händer. Jag vet hur hans rum såg ut i somras, jag kommer ihåg hans lilla säng. Den halvgräsliga inredningen i resten av lägenheten. Den lilla pation med den vissna palmen. Och jag kommer ihåg hur det var. Och eftersom jag är brudig så kan jag inte sluta tänka på det heller. Det suger. För jag villvillvill, men nejnejnej, det kommer inte hända. Istället rann det ut i vänskap och jag bölar, kanske inte varje, men varannan (okej mer än så), gång vi setts. Jag blir knäpp, köper svindyra klockor fast jag inte har råd med mat, slutar bry mig om att jag inte har råd med mat, gråter och skrattar på samma gång, går jättelångt i regn med tygskor, funderar på att söka jobb på en bar (nästa gång kommer det att hända), drömmer feberdrömmar, blir oprofessionell på jobbet och börjar prata om betydligt mer personliga saker än vädret med kunder som bara blir obekväma och med avslut då man bara avbryter varann och allt blir konstigare. Jag fylls med töntigt hopp och "möjliga" framtidsplaner när han pratar om Sverige. Jag skäms som jag aldrig skämts förut när han skäller på mig för att jag är på semester här. Att jag inte gör något vettigt. Äta, jobba, sova, dricka öl. Vilket liv va.

Jag funderar på om det är bara jag som har roligt när vi ses, fast jag tror ändå att han tycker att jag är lite rolig ibland. För vi skrattar och skämtar och så. Och jag funderar på om hans vänner då är mycket roligare än mig. Om jag inte är så rolig som hans andra "brudar" eller något. Som gör att jag var okej för ett tag men inte nu, för nu har jag blivit tråkigare än hans andra vänner. Jag vet att jag är brudig och jag försöker att inte vara det. Men det går inte när man är knäpp. Så jag är helt enkelt körd. Jag har aldrig varit så här körd i hela mitt lilla töntliv. Men nu jävlar ska det lidas. Antingen så släpper jag bomben, som D tycker, eller så lider jag i tystnad för att jag fortfarande får umgås med honom. Självdestruktivt men som jag tycker, eller jag vet inte.

Jag är galen och knäpp och galen och förälskad like hell. Jag känner mig som ett monster. Och det blir inte bättre av att jag är den enda som (teoretiskt sätt i alla fall) inte har sällskap på nätterna i mitt hem. Okej då, det gör faktiskt inte så mycket egentligen, killarna är söta allihop. Men ändå.

När jag läser igenom det jag precis skrivit så mår jag lite illa av mig själv. Jag vill vara hård och lycklig och självständig, som kvinnorna i Sagans romaner. Som säger till tråkiga män att ta djupa andetag för att det luktar vår ute. Som flörtar hela nätter och sedan säger artigt hejdå vid dörren. Tjaråå helt enkelt. Vore fint, romantiskt och fint. Och säkert nyttigt också. Veta vad man vill och är och det andra är inte viktigt. Jag går istället hand i hand med någon kort spanjack som jag inte kommer ihåg, väljer tjafs och gråter. Inte så stabil just nu. Jag tänker bara på att jag vill sticka in näsan vid hans hals.

Jävla skit.

Jag funderar på om jag är rotlös nu. Om jag någonsin kommer att nöja mig med götet mer än i semesterintervall. Om jag är dömd till the highway. Tvek. Men lite så, jag vill inte åka hem. Jag har inget att göra hemma. Men jag vill nog inte vara här så länge till heller. Jag lär mig inget och lever i tråkigaste rutinen. Det som är bra är att alla tråkiga saker man gör här är lite roligare än om man skulle göra det hemma. Att man träffar nya människor som inte känner och vet massa saker om ens andra vänner eller om en själv. Och solen skiner och havet är väldigt nära. Även nu när det regnar ibland och blåser ibland så är det fan det bästa med den här stan. Horisonten. Och att jag tänker bada innan första mars. Med reservation för oförutsedda händelser. Typ att jag dör av heartache. Eller att klockan ringer 05.30 en gång för mycket.

Jag skulle skriva om döden också, men det är för svårt. Men jag har funderat. På sociala regler och att de ligger över allt, över alla trauman, över alla döda barn och föräldrar, över krig och tsunamis, jordbävningar och "terrorattacker" (går fortfarande inte med på att det är ett riktigt ord). Att man ska behöva uppföra sig när man är lider. Man begravde min pappas bästa vän förra fredagen. Jag grät på jobbet. Så att den där white trash-mamman vid skrivbordet bredvid blev alldeles nervös. Jag hatar att de har glasskärmar ovanför skrivborden. Eller i alla fall då. Annars så förbättrar ju det ”arbetsmiljön”. Det är mer än vad man kan säga om den vidriga heltäckningsmattan.

Jag tror inte att jag kommer så långt i det här ämnet. Jag har massor i huvudet, men det är nog inte klar än. Jag tror att jag började tänka på det för att det är så lika (eller vad fan vet jag egentligen), döden och den här tonårsförstörelsen alltså. Eller kanske inte lika, men likheter finns det. Känslor som gör en knäpp, så att man inte vet vad man ska ta sig till. Inte veta vad man ska göra av sin kropp, sina händer och sina svidande ögon. Och blickarna utifrån sin lilla bubbla. Så när jag är klar med mitt processande så kommer det så klart hamna här.

Nu är jag ensam hemma, har knappt träffat mina sambos på två dagar, de jobbar sent och jag tidigt. Det kliar som fan i min hals, och det enda jag vill göra är att sova i 10 timmar i sträck. Och dricka kaffe utan att behöva det. Och slippa somna efter en clara (pinsamt). Skateboardljud från gatan och grannarna i trappen, annars bara ett lite för högljutt kylskåp. Förhoppning att det inte ska vara kö på jobbet så att jag slipper jobba. Inte palla disken. Jag har köpt en rosa tekopp men jag måste diska den. Funderar också på om man kan göra knäckebrödsmackor dagen innan så att man slipper GÖRA på morgonen klockan 05.30. Fast där gick nog gränsen. Mjukt och äckligt. Jag åt en banan idag också, jag har inte ätit en banan på, jag lovar, 3 år. Inte bara så där. Men just idag blev jag sugen.

Okej, det här var dillet för att stryka över allvaret och ångesten tidigare. Hoppas att det lyckades. Klockan är nu 20.15 och om jag går o lägger mig nu så kommer jag ändå inte få sova 10 timmar. Jag är som sagt körd. Save me helgen.