HINTED

Vi gör det här för att vi måste, vi gör det här för att vi får. Vi gör det här för att vi måste, vi gör det här för att det går. Jag läser just nu en bok, en självbiografi om en kille som besteg Mount Everest en av de säsonger då de dog massa folk under klättringarna. Det blev storm, som kom från helt vanliga snälla, vackert-väder-moln. Och folk dog som flugor. Men killen som skrev boken överlevde logiskt och otroligt nog. Och det gör mig sugen på att bestiga världens högsta berg. Fast han har skrivit boken som en bearbetning av all den sorg och skuld han har efter den resan. Eftersom typ alla dog förutom just honom. Massa ångest. I förordet skriver han om att han skrivit boken på så pass kort tid, trots att alla runt omkring honom tyckte att han skulle vänta några år för att få perspektiv, för att han ville gå vidare. För att kunna glömma och göra annat, för att ångesten skulle försvinna. Han skriver också att den inte gjorde det, ingenting förändrades eller försvann egentligen. Konstig reaktion på det där att själv vilja klättra i berg. Eller typ, halvdö av förfrysta lemmar och syrebrist för att titta ut över ett dimmigt Tibet och på andra sidan, ett dimmigt Nepal, och kanske skriva ”jag har bestigt Mount Everest” i sin facebook-status. Förhoppningsvis mest det förstnämnda.  Men sedan tittar jag ner på min kropp, min arma och ack så fåniga kropp. Eh. Bara massa saker som inte funkar. Saker som gör att jag på fredag ska gå på , inte ett, utan två läkarbesök. Utknakningar, ultraljud, akupunktur, röntgen. Jag måste också ringa sjukvårdsupplysningen för att få reda på hur det funkar med sjukförsäkring, reseförsäkring och högkostnadsskydd i Spanien. Sen så måste jag också ta mod till mig och ringa diverse spanska naprapater osv. och se om jag hittar en som kanske pratar liiiiite engelska.

På måndag åker jag tillbaka till Barcelona och det ska bli fint som fan. Jag är mellan två bubblor, en här och en i min tillfälliga hemstad. Ingenting känns på riktigt och jag gör saker som jag inte gjort om jag hade varit i verkligheten. Eller så hade jag det, men det hade blivit mycket mer oåterkalligt och mycket mer trubbel om jag hade stannat här. Så på ett sätt så är det skönt och på ett annat väldigt konstigt eftersom ingenting riktigt räknas, allt känns så tillfälligt. Och det känns tillfälligt i Barcelona också eftersom mitt liv där absolut inte kan levas för alltid. Och så känns det som att det kommer att bli så även när jag kommer tillbaka till den här stan när jag flyttar hem igen liksom. En parantes, en mellanperiod mellan saker som man faktiskt vill göra. Eller som spelar roll.

Jag börjar få in det där romantiska tänket. Efter samtal med F och efter amerikanska romantiska komedier. Och en viss spanjack som tror att alla som flyttar och bygger liv på annan plats gör det för att de har träffat någon. Jag vill träffa någon. Och vara trygg fast på en helt annan och kanske annars otrygg plats. Men som sagt, orealistiskt och överromantiskt tänk. Mest av allt vill jag att spanjacken ska träffa mig. Som han formulerar det.

Det är enkelt att åka men det är också jobbigt som fan att åka. Jag saknar min familj så fruktansvärt mycket och även några bästa vänner. Och när man väl är iväg så är det lugnt men jag vill inte säga hejdå. Jag har alltid gillat flygplatser men nu så innehåller de också ångest, längtan och massor av övervikt. Som måste betalas eftersom flygbolagen är fittor. Och dessutom så kommer jag typ bli rånad när jag väl kommer fram för att min väska är så jävla tung att jag inte kan springa ifrån någon. Fast frågan är om jag kan det utan väska ändå.

Och sedan är det en begravning jag vill gå på. Eller vill och vill. Det kommer vara jävligt fint och jävligt jobbigt. Pappas vän som dog några dagar innan jul. Inte okej. Det satte ett lock över helgerna och den respekten var antagligen en del av det lugn som är väldigt ovanligt hos vår familj. Alltid skrikandes och smällandes i dörrar. Men nu var det mest undertryckt. Då kan man väl också fråga sig om vad man föredrar. Fast i det här fallet hade alla parter föredragit att det hade varit på alla sätt utom detta.

Nu lyssnar jag på musik som jag ej lyssnat på sedan i gymnasiet. Det känns som att det är år sedan. Det är det ju verkligen inte, inte ens ett helt. Jag hade dött om jag var tvingad tillbaka. Tänk att man kan finna sig i sådan skit. Eller att man i alla fall accepterar det. Men musiken var grym. Alla syntarna. De är kanske inte hållbara i längden men för tillfället passar de alldeles utmärkt. Och mina tatueringsdrömmar bara växer. I helgen ska jag på 2nd hand-runda endast för böcker, inspirationen ska flöda som aldrig förr. Tills jag kommer på en idé som är mer än nu, som är hållbar. Det blir romantiker, döda poeter och dramatiker, och en massa svensk och fransk gammal prosa. Jag kommer inte orka bära upp skiten för trapporna. Men jag ska ta mig igenom dem och komma ut på andra sidan som en mer upplyst människa.