HINTED

Jag är jätteglad men ack så krank. Glad för att jag är här och för att jag inte gråter längre. Jag var en sekund från att gråta i typ fyra dagar efter jag kom hit. Jätterädd och nojig för att inte ha någonstans att bo och för att alla ska hata mig för att min spanska suger. Men jag hittade ett ställe att bo på, även om det är läskigt så är jag mer nervös nu än vettskrämd som förut. Vi ska åka till IKEA på torsdag och köpa oss varsin säng. Och en badrumsmatta kanske. Och en växt. Och värmeljus. Bellas. Och ingen hatar mig för att min spanska suger. Jag hatar mig för att min spanska suger, men det får ju kanske stå för mig själv. Alla vill förstå mig och de vill att jag ska förstå dem. Jag är nervös för att ingen ska förstå mig men så gör de oftast det ändå. Med lite trix och med lite kroppsspråk. Även dagen innan jag åkte så trodde jag inte att jag skulle (och skulle behöva för min egen fortlevnad) ringa till spanjorer som hyrde ut rum eller boka hostel de där nätterna emellan bostäder. På spanska och på telefon och med öga mot öga med barsk tant. Sa jag att det var på spanska? Lättade lite när en studerande spagge fastnade med sin nyckel i en krok och det blev så där lite ”oj, kan jag skratta nu”.

Jag lyssnar på indiepop (för första gången sedan längelänge) och läser om satslogik och dör lite inombords för att det är så tråkigt. Det jag ville få ut av den här kursen var ju endast att få reda på vad meningen med livet är. Inte att lära mig göra en satslogisk översättning på ”mor syr och far ror”. Men vi kanske kommer dit. Jag gillar min ”klass” (den är inte riktigt riktig då jag endast träffat dem på en chatt) och våra lärare som verkligen är som man tror att filosofilärare ska vara. Dilla runt och tappa bort sig i sina egna resonemang och inte veta hur en webbkamera funkar alls. ”Oj, nu har jag glömt hur man gör här, hur man stänger av den här. Äre nån som vet något om datorer här inne?”. På värmländska. Som om det inte räckte med lite skog och någon att dela säng med.

Förövrigt. Jag ska ju köpa en säng på torsdag. De billigaste är ju 90-sängar. Jag har aldrig i mitt liv haft en 90-säng. Det känns ju jättelitet. Får man plats? Kanske, ja. Men någon annan får väl fan inte plats? Man kan ju alltid hoppas liksom. Eller så fokuserar man på studierna och på sitt vardagliga spansktalande. Och löper därmed mycket mindre risk för könssjukdomar och tonårsgraviditeter. Fast blir det fortfarande en tonårsgraviditet om man får ungen när man är 20? Eller blir det ändå tonårsgraviditet för att det sexet som gjorde en gravid tillreddes (?) när man fortfarande var ett ”barn” själv. Okej, det kanske är roligare att prata om könssjukdomar till och med. Gonorré har jag hört att de har mycket här. Vet typ inte ens vad det är. Samma skit alltihop. Lika bra att strunta i det. Det som man också slipper i en 90-säng är ju det där pinsamma på morgonen. ”Nu är det inte mörkt längre” typ. Det behöver ju inte vara pinsamt, men det är ändå väldigt mycket svårare att somna om de mornarna, även om man verkligen är sugen på att somna om. Jag skulle nog vilja ha en katt istället. En som typ sover på en. Fast korthårig som inte fäller, galet jobbigt att vakna upp på morgonen med en katt på sig och typ hosta katthår. Då hjälper det ju inte om man har en 90-säng. Katter är ju ganska små om man säger. Värmeljus ska vi köpa också, sådana med vaniljdoft. My natural scent. I alla fall, avskrivning. Bara på tal om sängar.

Även om den här lilla texten börjar med att jag är krank, så har jag inte berättat varför. Eller genom att läsa typ valfritt blogginlägg på den här bloggen, vare sig det är från igår eller från 2005 så är det tydligt att det är samma sorts krankhet. Men just idag menar jag. Den är lite speciell. Mest för att jag är glad som få ovanpå krankheten. Stor grej. Men det får bli mer om det senare.