HINTED

Samma saker återkommer om och om igen. Det är så lätt att fastna i gamla mönster. Som om man gått bakåt i mognad och i självdistans. Som om man inte funderar på hur man mår längre. Iställer handlar man och sedan blir man förvånad av konsekvenserna. I humör. I den där lilla lilla ångesten som är som ett skoskav och som efter någon dag försvinner igen. Och jag funderar på varför jag gör dessa saker. För i allmänhet trivs jag ganska bra nu. Det börjar bli vår och jag har en plan. Den är abstrakt och har många anledningar att falla men ändå så hyser jag hopp i den. Varje dag så fylls den med mer och mer drömmar och krav. Den blåses upp. Zeppelinare liksom. Men även om inte allt blir av så är det drömmen och hoppet och ganska mycket levnadsglädje i den. Och just nu räcker det.

Så många gånger jag har sagt att jag ska börja skriva mer här. Och så gör jag inte det. Jag vill. Men det blir liksom inte av. Jag tycker att det är tråkigt att skriva ganska ofta nu för tiden. Det är för att jag inte har vanan inne, och då tar det längre tid att få till det. Oftast tar det alldeles för lång tid, och då blir man uttråkad. Och ibland ger man upp då. Och då får man inte in vanan att kunna avsluta text. Och det är nästan värre än att inte skriva överhuvudtaget. Men när jag skriver kort och roligt så tror jag att jag kan vara rolig. Och bra, rent stilistiskt. Och ibland blir det till och med som jag tänkt mig. Tänk va. Så jag försöker, jag ger inte upp det liksom. Det är ju en så stor del av mina planer, drömmar. Så jag måste helt enkelt fortsätta.

Jobbar gör jag på Färdtjänsten. Jag tar emot och organiserar resor för gamla och handikappade i stan. De flesta är snälla men några är ensamma och bittra och elaka. Kollegorna är snälla som få, kontoret är mysigt och det finns gratis kaffe (gott sådant). Kaffet mals när man trycker på knappen, jobbigt i öronen kl. 06.45 men helt okej när man väl dricker det. Det är helt okej alltså. Det är inte varierande och inte utmanande, men okej. Funderade lite på vilka av mina vänner som har roliga jobb och kom inte på någon. Vi är för unga och än så länge allt för outbildade. Och arbetsmarknaden ser ut som den gör. Och kidsen får göra slitgörat.
Samtidigt så är allt tillfälligt. Man blir utbytt och man blir bjuden till rekryteringsdagar, som om de väljer boskap. Att göra intryck på 15 minuter i form av klichéer tagna från Arbetsförmedlingen hemsida har blivit vår generations talang, såsom 20-talets pojkar ej märkte stickorna i fingrarna. Typ.
Jag blir också väldigt skrämd över alla som fastnar, att det är så lätt. Jag omringas av människor som är som alla andra. Men i min värld så har alla ambitioner. Men här så har dessa ambitioner avstannat. Man pratar om sin D-uppsats som man började med, men det var ju 10 år sedan. Man pratar mycket om vädret. Och om renoveringen av nya huset. De är snälla. Men de fattas något. Drivet. Drömmen. Jag är så övertygad om att jag aldrig kommer att komma dit, och det gör mig bättre på ett sätt. Och än en gång är jag tillbaka i ångesten angående min elitism. Och en liten bekymmersrynka kommer av insikten att jag kanske visst kommer att åka dit, att det oftast är enklare att fastna. För när jag tänker tanken på en framtida karriär så blir jag trött. Även om jag inte är helt klar med vad jag vill göra så innebär det antagligen inte ett välbetalt heltidsjobb. Jag kommer nog leva mina föräldrars liv, med stress, framtidsångest och pengabrist. Allt för variationen. Eller, det är det jag intalar mig. Men det känns ju som ett galet jobbigt jobb lika som. Ständigt ovetande. Och att fastna kanske inte blir så farligt då. Att sitta på samma kontor, 9-5 (för mig 7-4) år efter år kanske är lättare. Eller? Eftersom jag typ får en dålig smak i munnen när jag skriver det här så blir mitt svar nog nej, det vore inte lättare. Eller kanske lättare, men i övrigt helt otänkbart.

Funderar gör jag på politiken. Den som varit så viktig och den som fortfarande är det, den som blommar upp igen. Jag funderar på om jag ska ta och lära mig saker igen. Jag gillar ju att lära mig saker. Och jag har funderat på att det är väldigt viktigt också. Både att lära sig saker och politiken just. Jag får så ont i magen så ofta för allt dåligt som händer, och sen får jag ont i magen för att jag har dåligt samvete. Sedan får jag ont i mage för att jag brann förut och nu brinner jag bara ibland. När jag ser misshandlade djur eller smala barn. Och typ i snitt en gång per gång jag läser tidningen.
När jag tänker på hur jag vill skriva så kommer GPs del 3 upp, och Nöjesguiden, och så. Men när jag tänker lite till så känns det så jävla ovikigt. Så där oviktigt så att det nästan blir pinsamt. Nästan så att man får ont i magen igen. Istället vill jag skriva alldeles för tunga böcker, avhandligar om saker som är jobbiga och som jag teoretiskt kanske har en lösning på. Böcker som ingen läser men som diskuteras ändå.

Mina drömmar ändras varje minut. Och när de först började göra det. Eller när jag kom hem och faktiskt började tänka på min framtid, det var då de började ändras en gång i minuten. Det finns så mycket man kan göra. Som man vill göra. Som man inte vill göra. Men i nästa minut. Då är det uppochnedvänt. Först så fick jag panik. Man kan ju inte ändra sig så här "sent", det går inte att vika från en stig som man funderar på att gå om något, några år. Men det är ju bullshit. Man får ändra sig precis så många gånger man vill. Man får bestämma om tills man har hittat en gyllene medelväg för alla de tusen saker man vill göra. Sånt tar liksom tid.Ännu en sak som jag kan tacka mina päron för. Mentaliteten att det löser sig, att allt är okej, den borde alla få växa upp i. Med ashög ambitionsnivå också då, så klart. Så man lär sig att satsa galet högt men att det är väldigt okej om man faller då och då.

Lyssnar gör jag på musik, mestadels på cykeln, på väg till jobbet. Det var länge sedan jag lyssnade på musik själv, säkert 2-3 år sedan. Men nu, i 20 minuter till jobbet, och 17 därifrån (nedför) så lyssnar jag på musik som jag själv valt. Oftast är det bra. Ibland blir det mindre bra, när jag inte tänk, och när låtarna byts så kan jag inte ändra för att jag cyklar i blåst och i en backe.Och ibland händer det, den där känslan som sånt kan ge.Då det känns i magen, fast denna gången på ett mindre negativt sätt. Känslan som jag kommer ihåg var ganska frekvent för länge sedan men som nu är ovanlig. Musiken liksom. Den är ju jätteviktig.

Annars vet jag inte, jag är lite smått förvirrad. Av planerna för min närmsta framtid. men vad jag än skriver här om det så kommer det att vara oorganiserade tråkiga tankar. Så jag gör inte det, helt enkelt. Men jag hoppas att jag fortfarande kan skriva, och att åtminstone en person pallar att läsa igenom mitt dill. Nu ska jag fortsätta att jobba och dricka kaffe och vänta på att nervositeten(som kommer av kaffe och småångest) ska försvinna. Har rödbetor med getost på med mig till lunch, det kanske gör det.