HINTED

Jag undrar vad som händer i vår del av stan, när det känns som att allting händer i vår lägenhet. Ena dagen susar kärlek runt, andra dagen så susar det bara. Så att man inte kan höra sig. Så att all kunskap och distans och självinsikt smälter ihop till en fosterställning i sängen. Inte av olycka eller ångest, utan av ingentinghet, , och utav obekvämheten att ha en kropp och ett susande huvud.

 

Kampen har ersatts med den vanliga människans dåliga samvete, det som försvinner efter år av den vanliga människans sysslor. I hjärtat har jag näven knuten men ingen annanstans. Som att man bara kan göra en sak i taget, bo utan mamma eller källsortera, laga sin egen mat eller demonstrera.

 

En gång skulle vi festa, men utanför var vakterna tränade till kamphundar. Jag blev puttad så att min lilla kroppshydda snubblade till. Jag borde hållit ihop med de andra, men jag var bara tvungen att gå bor en bit och gråta. Gråta ur mig ilskan och fosterställningen.

 

 

*

 

 

Flätar fingrar för framtiden.

Flätar fingrar för att färga våra fränders händer flinka.

Flätar flätor för att få vara fina på festen sen.

 

Ankrar allvaret i Amors ask.

Ankrar allvaret som alla anser vara andras.

Ankrar allmänheten i ansvaret som aldrig är mitt.

 

Lånar land för ny lya.

Lånar land för lyckligt liv levt av lugnet.

Lånar lakan och lackar landet med luft och lavendel.

 

Du dunstar med ett (underbart)dunder.

Du dunstar dit dun drar när duvorna dyrkar damer igen.

Du dammar dåligt men du dammar med drag.

 

 

*

 

 

Jag skulle vilja att du låg med mig mot väggen i min trappuppgång, eller gärna helst lite mellan den och gatan. För att det var där det kändes som rätt, det var där det kändes som att det skulle vara bra. Trevligt liksom. Lite överraskande. Men så är det alla det där känslorna som är i vägen, drämmer igen dörren till ”bara göra, inte tänka” som jag vill vara bra på. Måste öva på det.

Jag vill ju bara ligga mot en vägg. Men när huvudet sätts på spinn så tar det aldrig slut.