HINTED

Nu är jag sämre igen. Jag som lovade mig själv. Grejen är att jag tänker mer på att skriva nu än innan men jag gör det inte ändå. Än en gång ska jag försöka.

Vi åkte i alla fall till Bogota (Word markerar rött och föreslår ”bombhota”, jahaja). Det var kallt och jävligt och bussresan var än en gång på gränsen till helvetet. Det är alltid alldeles för kallt, AC:n går på högvarv även om det är 17 grader ute och man redan är en isbit (ja, min tolerans för kyla är för evigt förstörd) och man sitter alltid bredvid någon som inte har något vett. Antingen är det barn som skriker, djur som skriker (oftast ledsna hundvalpar i lådor eller vuxna män som lyssnar på för hög DÅLIG musik och försöker stöta på en. Hatar att åka buss. Ändå känns det som om det är det ända vi gör.

När vi kom fram så frös vi och var sura, som alltid när vi kommer till en ny stad. Det är väldigt svårt för nya städer att göra oss nöjda. En bra sak var att när vi skulle ta en taxi från busstationen så fick man gå till ett bås, säga sitt namn och vart man skulle och då fick man en lapp där priset stod. Så gav man den till taxichauffören och så slapp man hela grejen med att pruta stenhårt och sedan ändå bli blåst för att man inte har NÅGON koll på vart man ska och hur långt det är hur mycket man än försöker låta som att man gör det. Detta gjorde oss lite mindre sura. Faktumet att mitt namn på lappen var ”Maxime Extranjera” gjorde oss också mindre sura eftersom det var lite roligt.

När vi kom till hostelet så öppnade ingen som jobbade där utan en australiensisk tjej som blev vår vän efter att vi bjöd in henne till frukost för att hon hade varit så snäll och öppnat dörren för oss. Hostelet var konstigt, som att det var stäng fast folk bodde där ändå. När man kom hem på nätterna så fick antingen någon av gästerna som hade stannat hemma öppna för en eller så fick en i gänget klättra upp på taket och hoppa ner på innergården för att öppna. Varje kväll. Jag slapp varje kväll.

Vi fick ett gäng, ett himla knäppt gäng men så himla bra. Två argentinska tjejer, George från Australien då, hennes väldigt tappade och väldigt brittiska vän, en tysk och en kille från Amsterdam, ägaren till hostelet vid namn Giovanni och en indiankille på kanske 16 år som var kusin till en kvinna som jobbade på hostelet. Den senare hade traditionella kläder, vita och broderade med en hög vit hätta på huvudet. Detta även när vi var på salsaklubb tillsammans.
Vi eldade i vår kakelugn den enda kvällen vi inte var ute och det var mysigt, men ungefär där slutade det att vara trevligt att det var kallt ute.



Vi firade 8 mars på ett stort torg med massa tal på spanska om Kampen och Vi är starka tillsammans. Tyvärr var det inte mycket mer jag förstod. Även i Bogotá kändes det som att folk inte pratade spanska, utan något annat som colombianerna själva inte ens vill att man ska förstå. Hemligt språk. Vi festade efteråt, på aguardiente som är en alldeles för stark spritsort som smakar anis. Oftast köper man det på tetra, vilket säger en del av smaken. Men det gick ner och det var himla roligt. Jag dansade salsa med en kille som hade en stor skalbagge tatuerad på armen, en VÄLDIGT svettig och gammal god gubbe, med Giovanni som visade sig ha moves och med diverse andra goda karlar. Jag tycker väldigt mycket om att dricka öl och dansa mig VÄLDIGT svettig. Det är nog en av mina favoritsysselsättningar.

Syrran var dock galet förkyld och skulle komma och förstöra allt med att ha feber och grejer. Så på dagarna sov vi och fikade mest. Väldigt mycket bra ställen att fika på. Vi hittade till exempel ett tåg som var ett café/bar där jag drack världens godaste carajillo. Mycket bra fika.

Vi hade det hur som mycket bra, på grund av att staden var fin men mest pga vårt lilla gäng, vi hade liksom inte haft något riktigt gäng innan. Jag gillar att ha gäng. Ska genast börja fiska efter gäng vart vi än åker. Gäng är bra.
Vi fick höra väldigt mycket roliga historier också, de roligaste var att britten berättade (och bjöd in oss till) att de hade ostrullningstävlingar där han kom ifrån. Dessa gick ut på att man klättrar upp för en kulle med varsin stor ost och sedan släpper man den så att den börjar rulla. Sedan sprang man efter den. Jag kommer inte riktigt ihåg hur man vann, om det var när man fångade osten eller när man kom ner först utan att dö. Eller om det var en kombination av dessa båda. Jag kommer att take him up on that.

Nu tänkte ja, vad bra, jag har lite bilder att lägga upp, vi köpte ju en ny kamera i Medellín. Går igenom hela grejen med att lägga över bilder och allt, trååååkigt. Och så finns det INGA bilder. Eller jo, några på en katt vi träffade, några tråkiga vy-bilder på stan ovanifrån och några (ganska många) tråkiga bilder på oss när vi dricker kaffe. Jag dör vad tråkiga vi är. Man får ju ta lite risker, som att ta med sig kameran ut på världens roligaste salsaklubb för att ta kort på skalbaggen och svetten, och liksom riskera att den blir stulen på vägen hem bara för att man är för trotsig för att ta en taxi.
I alla fall, det finns lite fler bilder efter kylan och jag återkommer med dessa snart. Nu ska jag gå och riskera och skaffa ett till gäng.