HINTED

Sedan åkte vi till Copán. Vi skildes åt från vännerna för vi orkade inte med en bussresa till på 20 timmar, så vi stannade på gränsen. Det visade sig vara en fantastiskt bra idé. Copán var nämligen fint, vi bodde fint och åt god mat och tittade på den söta staden. Dagen efter tog vi nästa etapp till Antigua i Guatemala. Vi träffade en snäll gubbe i gränskontrollen och på något sätt kändes det lite speciellt.

Vi hade ju inte ens tänkt att åka till Guatemala, utan att åka direkt till Belize istället. Men vi insåg att det var dyrt som få och att alla våra vänner skulle till Guatemala. Alla pratar också om Guatemala hela tiden, tjat, så vi kände väl lite att vi ville se vad allt fuzz var om.

Antigua var fint men fullt med turister som vi, speciellt jag, har kommit att hata. Väldigt deppigt också, med tanke på att en av orsakerna varför vi åkte till Guatemala var för att jag skulle slippa prata engelska. Men tji fick jag. Men hur som var det fint, fina hus osv. Men vi drog snabbt därifrån, en bussresa som skulle vara på 2 timmar blev 5 timmar men när vi kom fram så var det så värt det. Det var San Pedro la Laguna, en mini-by vid en stor och bra sjö. Det var precis lagom temperatur för att man inte frös och inte var för varm och det fanns skog. Vi hittade våra vänner som hade fixat ett bra rum åt oss för 25kr/natt och vi skulle ta det lugnt. Alla låg i hängmattor, spelade kort och rökte. Jag ville hyra kajaker, rida och gå och få massage. Eller allt på en gång. Alla som jag försökte hetsa var inte så peppade och det slutade med att jag blev sur och arg och gick ut och sprang. Jag går inte ut och springer. Men det kröp i hela mig och jag sprang till en skog och tappade bort mig så jag fick fråga en liten gubbe med ved på ryggen hur jag skulle komma tillbaka till stan.

Stressad och rastlös även i en skog i Guatemala alltså.

Under några dagar där gjorde vi väldigt lite. Sov, åt, hängde, simmade i sjön, paddlade och gick runt. Det var två pubquiz, på det ena testade jag för första gången en bloody mary och blev frälst. Världens bästa drink ju, mat och drink i ett. Perfekt. Jag vet att det är konstigt.

På det andra träffade vi en kanadensare igen, som typ hade förföljt oss sedan Honduras. Det verkade som att han älskade oss när vi båda verkligen inte tyckte om honom. Han stötte på oss båda hela tiden på det där vidriga självsäkra sex-sättet. Äckliga sexskämt och sexismer hela tiden. Vi övergick ganska snabbt från att vara artigt avfärdande till att vara högst otrevliga. Men han fattade inte vinkeln. Aah. Människan.

Vi hängde också med en av våra dive masters från Utila som vi knappt hade hängt med där men nu visade sig vara helt fantastiskt bra. Berättade historier om att han hade lärt sig dyka i försvaret i Serbien för 20 år sedan och skämtade på det där torra sättet som jag vill kunna göra men aldrig kommer att kunna. Mycket bra kontrast till äcklet ovan.

 

Vi insåg nu att vi kanske hade lite bråttom ändå. Om vi ville se Mexico liksom. Så vi åkte till Lanquin, den värsta bussresan på år och dagar men när vi nästan hade kommit fram och klockan var 3 på natten körde vi på vägar mellan skogsbränder. Det var helt kolsvart så det enda man såg var glödande jord. Det var häftigt men man orkade bara bry sig lite grann. Vi kom fram till ett hostel som skulle vara bra och fick två sängar i en dorm som bara hade två väggar, de andra två var myggnät. Vi var så fruktansvärt trötta så vi orkade inte gå ner för trappan för att få ett riktigt rum så vi lade oss ner och däckade. Mitt i natten vaknar Norea av att någonting prasslar i hennes väska. Det var en gigantisk katt som hade hittat våra ouppätna snacks och hade gått loss på dessa. Det var smulor överallt. Och kattens svans var bara 10 cm och hade en konstig krok på mitten.

 

Vi hade också fått veta att det var jätteenkelt att ta sig in till ”stan” från hostelet mitt i skogen, men det var det inte. Efter mycket om och men så satte vi oss på grusvägen utanför och väntade på någon att lifta med. Tillslut kom det en pickup och vi fick hjälp upp med väskorna av en liten indian.

Vi hittade ett bättre hostel, det bästa hostelet och stannade alldeles för länge där. De hade grymmaste bufféerna varje kväll och massa djur i trädgården. Förutom den äckligaste, konstigaste och största dinosaurie-insekten med sjukaste gripklomunnen som en gång flög in i vårt rum så var det mest mysigt. Det var varmt och jag gjorde ett misslyckat försök att bada i floden nedanför. Det var typ 30 cm vatten och galet strömt så jag liksom låg halvt i vatten och höll i mig i hala stenar för att inte flyta iväg. Norea satt på stranden och skrattade så att hon dog. Även staben av grabbar som jobbade i köket tittade på och fnittrade.

Vi var och kikade på Semuc Champey och jag kom än en gång på att jag hatar att gå uppför. Det där självhatet som uppkommer samtidigt som blodsmaken och hårbottensvetten, det kommer att behövas mycket för att jag ska acceptera det. Aldrig igen. Som jag säger efter varje gång. Vi blev kompis med vår guide Carlos (aka Papi) och vi spexade runt i grottorna med levande ljus som enda ljuskälla. Man var tvungen att simma på vissa ställen, mys med ljuset i näven över ytan. Han kallade oss för chicas locas och var ett kul häng.

När vi väl kom fram till dragplåstret som var de kristallklara flodpoolerna så var det nästan värt det. Man var svettig och jordig och allmänt skogsskitig och det var så bra att dyka i och bli av med all jobbighet. Det var perfekt temperatur och det fanns massa små firrar som suttade på ens uppäcklade fötter.

Vi kände att det fick vara nog igen och åkte till Flores som låg på en ö i en minisjö i norra Guatemala. Första dagen försökte vi komma in till fastlandet och råkade gå två varv runt stan innan vi hittade bron.

Den äckliga kanadensaren var även där, han skrek efter oss där han satt på en sunkrestaurang och drack öl. Och vi var tvungen att hänga med honom för att vi gillade de andra i gänget. Vi träffade en annan kompis också, han hade glömt alla sina kläder på tvätt-stället i staden innan. Ganska surt att behöva köpa nya kläder istället för att ja, typ äta.

 

Vi tittade på ruiner också, och de var väl fina, mest coolt för att de var med i Star Wars. Det som var bäst var djungeln runt omkring. Det luktade som i Palmhuset och man riktigt känner fukten lägga sig på huden. Och alla djuren. Jag struntade i ruinerna och sprang efter varje pälsdjur som visade sig i skogsbrynet. Jag och syrran ägnade cirka 15 minuter åt att filma och fota en cool larv som vi hittade på en bänk. Åt detta höjdes ögonbryn kan jag tänka.

Vi gav upp igen och tänkte att Mexico var en bra idé nu. Vi gjorde vår sista långa bussresa och var nästan överlyckliga för detta. Vi firade med pizza till frukost i Belize City efter att ha gått igenom gränskontrollen under orden ”Welcome Prince Harry”. Vår upplevelse av Belize var mycket bra även om vi bara var där i ca 4 timmar. De två pizzagubbarna var grymma och drev med mig fast så bra att jag blev glad av det. Deras kreol-engelska är inte lättförståelig men de är så snälla. Det var nära att vi struntade i vår buss och hängde kvar där. Det var en gospelkonsert med beliziska rappare som jag fortfarande är ledsen för att vi missade. Men vi tog oförnuftet i kragen och hoppade på vår kycklingbuss. Och på den var det en redig reality show going on. Vi förstod inte så mycket av deras språk att vi förstod vad bråket handlade om med det var ack så underhållande ändå. Det var en grabb som var argast, hans kompis fick hålla tillbaka honom i armarna medan han skrek ”you silly bitch” till någon längre fram i bussen samtidigt som hon småpratade med en annan kompis och himlade med ögonen. De var nog ganska vana liksom. Vid ett tillfälle hoppade grabben av bussen genom bakluckan och hämtar en polis som han står och gafflar med utanför, varpå bussen väntar i ca 15 minuter på att han ska bli klar. Han hoppar på bussen igen, skriker ut ännu fler klockrena citat och bussen börjar rulla. Under tiden har power-tjejen som tar betalt kommit bak till oss, hon får våra pengar och är snäll och artig. En man bredvid oss sitter och stirrar på hennes bröst och när hon ser det fräser hon ”what are you looking at son?!” och vi ser honom krypa ihop i skam. Hon vänder sig bara om och går, verkade också ganska van.

Det fortsatte på detta vis i ca en timme tills alla gick av mitt ute i ingenstans, mycket mer underhållande än den powernap som jag hade planerat att ta skulle ha varit.

Vi kom till Mexico och åkte till Tulum för att möta kiwi-killarna och en israel från dyknings-etappen på vår resa. Vi hittade de två första på ett hostel och den andra på gatan. Vi åt de bästa tacosarna jag ätit i mitt arma liv och vi drack öl på gatan. En kiwi hade köpt mini-corona till oss för de tycker att vi är små. Så vi drack upp fort. Vi hittade de minsta kattungarna på gatan och köpte något som jag har glömt på en livsaffär där de hade en ekorrbäbis. Jag fick hålla i den och den var lika stor som mitt pekfinger och klamrade sig fast med sina miniklor. Jag hade kunnat flytta dit. Oh vad mjuk den var.

 

Vi var på en resortstrand och brände oss igen, efter Guatemalas skogar var vi bleka igen. Vi åt en god macka och alla sa i kör att jag var dryg mot servitören. Detta har förföljt mig sedan dess, och det blir tydligen värre på engelska. Efter mitt jobb på tågen så har jag börjat vara översnäll mot servicefolk för att man liksom vill bli behandlad så själv. Men jag verkar ha tappat det. Och det är inte ens med mening. Så nu måste jag tänka jättemycket innan jag säger något och ibland vågar jag inte ens. En teori är att jag straffar alla servitörer för alla de gånger jag har fått kött i min mat trots att den skulle vara vegetarisk. Bara en tanke. Men jag vet verkligen inte vad som hänt. Men jag har i alla fall hittat tidpunkten när det började och det var alltså här, på den här mexikanska stranden.

Vi simmade och snorklade i sötvattensgrottor bland stalaktiter, fladdermöss, kattfiskar och sköldpaddor. Jag simmade för grunt en gång och fastnade i leran som var botten och åkte ner till låret när jag krälade mig upp. Vi cyklade runt, kände vinden i håret och fick blåmärken lite överallt. Vi hängde med en ny vän som hade världen tatuerad på fötterna. Nya Zeeland var för litet och fick inte vara med vilket kränkte kiwisarna djupt.

Vi drack för mycket igen, men nu tequila istället för rom och vi hade en den sjukaste utekvällen på hela resan och den innehåller alldeles för mycket censurerat för att få vara med här. Vi var också på en ”klubb” där de hade fat med salt och citron på alla bord. Tänk vad mycket tid de sparar. Hygienen behöver man nog inte prata om. Vid ett tillfälle låg vi alla på asfalten i någon sorts wrestlingsmatch utan någon anledning inom synhåll. Detta resulterade i tusen blåmärken för min del och ett brännmärke från en cigarett på rumpan för för Noreas del. Killarna tog av sig shortsen efter detta och spenderade resten av kvällen i kalsonger. När jag skulle gå hem gick jag åt fel håll i typ en kvart och när jag hade vänt och träffade de andra igen så skylde jag på att jag skulle hitta något att äta. Självdistansen. Men de hade fortfarande inga byxor på sig så galenskapen var väl på en relativt balanserad nivå.

Vi sa hej då till kiwi-killarna och grät nästan en skvätt. De var ju nästan familj vid det här laget. Jag köpte en gurkklubba med chilipulver till dem i present. Snällt.

Sedan åkte vi till Puerto Morelos. Det var ganska tråkigt där. Det var tomt och det regnade hela tiden. Och var myggor överallt på kvällarna. Men vi stannade kvar för att vi var sjuka och tänkte dyka tills vi kom på att man inte ska dyka när man är sjuk. Så vår sista kväll åkte vi till Playa del Carmen för att träffa israelerna som hade en lägenhet där. Vi ville inte egentligen för vi trodde att det skulle vara ett skitställe vilket det också var. Vi gick ut ur busstationen och där var en tigerunge på ett bord. Man fick betala om man skulle fota såklart. Och sån var hela stan, ett tacky nöjesfält med uttagsautomater och margaritastånd överallt. Men jaja tänkte vi, det är i alla fall inga mygg och det fanns människor.

Vi åt hemlagad mat för första gången sedan urminnes tider och drack dyr cava för att fira något. Norea stannade hemma och jag gick ut och dansade på en scen och drack gratisdrinkar. Stället var fullt med israeler det med och en kille sa på dålig engelska ”you have very nice.. what do you call that?” och pekade mot min mun, ”eeh smile” sa jag och han sa nejnej och pekade på sina tänder, ”teeth?” sa jag och han nickade glatt. Jaha, eh tack då. Jag höll upp hår på vägen hem och vi gick in på en affär och jag fick killen som jobbade där att gå in på lagret för att leta efter samma gurk- och chiligodis till mig. Men det fanns inte, så jag köpte annat godis. Och jag gillar inte ens godis.

Under kvällen hade jag också tagit upp israel-palestinakonflikten vilket ju inte var det smartaste draget att dra klockan 4 på morgonen sista dagen med vännerna. Vi hade kanske kommit någonstans om jag hade vågat ta upp det en månad tidigare men nu blev det mest dålig stämning. Mycket på grund av den brist på tillit som jag uppvisat eftersom jag inte vågat ta upp det tidigare. Eller det var så det tolkades. Ja, så var det hur som.

 

Vi sov 1,5 timmar, sedan väckte Norea mig och ville att vi skulle gå och kolla på en väska. Peppen var stor. Efter det kramade vi vännerna i liggande ställning, packade ihop våra grejer (även om jag glömde en tredjedel) och tog bussen till Cancúns flygplats där vi åt fruktsallad med kanadensaren med världen på fötterna för han skulle åka hem 15 minuter efter vårt flyg.

Vi köpte mer godis fast jag fortfarande inte gillar det, satte oss på planet och flög till Los Angeles och Amerikat. Till fetma och storhetsvansinne. Till kändisar och baywatch-stränderna. Och mer skulle jag få lära.