HINTED

Vi åkte sedan tillbaka till Quito, vi bodde nu i roligare kvarter och festade igen. Vi drack samma fishbowl-drinkar och sov i en dorm med en kille som inte vaknade av sitt alarm. Ah. Första kvällen vi var i Quito så hatade vi Quito, nu när vi skulle åka därifrån så kändes det jättejobbigt. Kan nästan tänka mig att bo där lite.

Men vi och islänningarna Addi och Hildur åkte till kusten. Det var nämligen karneval och vi hade hört att det var i Montanita man skulle vara. Alla drog skeptiskt in luft genom tänderna när vi sa att vi inte hade någonstans att bo men vi tänkte att ”vi får väl sova på stranden då” och åkte. Bussresan var helt sjuk, jag frågade två gånger om det var rätt buss vi satt på, efter en halvtimme kommer samma kille som sagt ja två gånger ”ni är på fel buss” och att en av våra platser var upptagna. Så vi var 4 personer på 3 platsen i 10 timmar. Ibland satt vi på golvet, ibland på varandra. Barn skrek, det fanns hundar i kartonger och gubbarna bakom oss lyssnade på dålig salsa hela natten.

När vi kom fram satte vi oss med alla våra väskor i en hög på trottoaren för att vänta på Gustavo och Diana(morbrodern och flickvännen) skulle komma i bil och leta hostel med oss. Någonstans där blev min mobil och vår kamera stulen. Yey. Men vi hittade ett hostel, badade i havet bland ceviche-försäljare och fulla människor och sedan började vi dricka drinkar.

Eftersom det var karneval så var alla extra spexiga. Alla gick runt och sprutade espuma de carneval på varandra, något sorts skum med spexiga färger. Jag och Gustavo hade på riktigt ett krig med detta. Mitt vita linne var blått när vi hade krigat, tappat bort alla andra och sedan hittat dem igen.

Drinkarna var alldeles för billiga och alldeles för söta och därför blev alla väldigt glada. Ungefär som Hildur här :)

På dagarna hängde vi på stranden, drack juice och åt massa oklar gatumat. En dag åkte vi ut i en båt och snorklade lite. Norea blev matförgiftad och höll på att svimma på stranden. Vi träffade ett gäng med argentinska killar som kunde massa om den enda islänska fotbollsspelaren som finns och höll brandtal om hur gott det är med fernet och cola.

På kvällarna så dansade vi salsa med basketspelare, hängde på stranden, jag och Addi nattbadade med några chilenare som var alldeles för unga, vi köpte ett grillspett till en gatuhund som blev jätteglad och mätt och dansade lite till. En kväll gick vi längst bort på stranden och Norea och Addi bråkade i sanden och sedan drack vi öl. Enda kvällen där alla i sällskapet varit tvunga att duscha efter en utekväll. Fast man kanske borde ha gjort det även efter skumkrigskvällen..

Efter dessa galna dagar åkte vi till Guayaquil över dagen, Norea gjorde sönder Addis sko så vi köpte nya till honom och vi åt på en skum kinesisk restaurang där det var födelsedagskalas med live-salsa.

Sedan skildes vi åt, islännigarna skulle åka till Galapagos dagen efter och vi tillbaka till norr. Vi var avundsjuka och lite ledsna, vi hade hängt i nästan en månad och haft så sjukt roligt. Men men, vi åker snart till Island och hälsar på dem.

Vi tog nattbussen till Quito, sov ingenting och åt något friterat till frukost på busstationen. Köpte kaffe bara för att värma oss med. Sedan hoppade vi på nästa buss till Otavalo, en liten indianstad tre timmar från colombianska gränsen och det enda stället jag varit på där jag känt mig lång.

Vi möttes av världens finaste hostelägare och sköna sängar. Vi gick ut och åt frukost när klockan var 2 och började prata med en musiker som satt och drack öl på stället. Han hade bott i Madrid och tyckte att jag pratade bra spanska så jag tyckte om honom. Han tyckte nog om oss också för han bjöd oss på frukosten och önskade oss lycka till.

Otavalo slutade inte att vara bra. Vi skulle vara där i en natt men stannade i tre. Vi gick på den stora lördagsmarknaden och köpte alldeles för mycket fint för våra små ryggsäckar, men alla var så snälla och allt var så fint. Jag har faktiskt inte varit med om ett sådant ställe där verkligen ALLA har varit snälla, så himla ödmjuka och hjälpsamma. Ack vad vi trivdes. Vi åkte lite buss och lite på flaket på en pickup och kom till en vulkankrater med en sjö och två öar i. Det var tydligen Ecuadors farligaste vulkan och vi kände att det vore kul att åka båt på den, så det gjorde vi. Efteråt så matade vi den enda gatuhunden med lite bröd.

Vi älskar Ecuador och det kändes lite jobbigt att åka därifrån, landet som man gillar och som man börjat förstå lite. Deras spanska är enkel och alla ville prata och förstå. Och de hade god mat och fin skog liksom. Bra djur, fina stränder. Men vi kände också att det var dags att åka vidare. Så vi styrde vår kos mot Colombia.