MOSA MOSA ASI VOCE ME MATA
Colombia har visat sig vara landet av oklara städer, macho-kultur och konstig gatumat. Visslande poliser är också en stor del av det.
Vi åkte från den bästa staden Otavalo till Colombia med endast pepp i bagaget. Vilken försvann abrupt efter ett tiotal mil in i landet. Gränskontrollen var jätterolig för att en av tulltjänstemännen skojade om att han skulle skriva sitt telefonnummer bredvid Colombia-stämpeln i mitt pass. Han och hans två kollegor(som hade övergett sina egna) stod i samma bås och fnittrade när de kollade våra pass. Den första fick min facebook för att det hade varit en så rolig grej att ha en tulltjänsteman i sin kontaktlista. Han har tyvärr fortfarande inte lagt till mig som vän, vilket gör mig lite ledsen.
Vi tog en taxi från gränsen till närmsta busstation med en gubbe från Schweiz som reste runt i Sydamerika för att hitta shamaner och folk som sysslade med healing. Han hade nog själv behov av healing för han var hur konstig som helst. Jag träffade honom två dagar senare på hostelet vi bodde på, jag sa hej och hur mår du och han sa ”I'm Hans from Switzerland” och jag sa ja, jag vet, vi åkte taxi ihop för två dagar sen och han kände inte igen mig, verkligen INTE ALLS. Och ja, det tar det som om han var knäpp och inte att jag inte är en sån man kommer ihåg. Punkt.
Vi tog en buss som skulle vara Cali vid 23 vilket var läskigt eftersom det är mörkt då och allt i Colombia var farligt trodde vi. Vi körde i typ en timme och sedan var bussen fylld med rök och alla sprang av och när jag skulle av så började bussen rulla bakåt så jag fick hoppa av i farten. Det var kul, förutom att man hostade lite äckligt. Där stod vi i regnet och undrade vad som nu skulle ske. Det som skedde var att en av förarna hämtade vatten från en närliggande by i små dunkar och hällde vattnet på motorn som pös lite. Detta höll på i några timmar, sedan funkade bussen och vi körde i någon halvtimme till, sedan började det ryka igen. Vi blev bogserade till en bensinmack efter ett tag och där kyldes motorn av med en högtryckstvätt. Sedan funkade bussen ända till Cali, men det gick väldigt långsamt och vi kom fram vid 04 på natten. Typ en kvart innan vi kom fram så såg vi massa skumma män utanför fönstret, hur många som helst, och vi blev rädda och hatade Colombia. Efter 10 minuter kom vi på att det var en grönsaksmarknad och att det inte var sent på natten för dem utan snarare tidigt på morgonen. Men det var mörkt och en väska till hade blivit snodd. Noreas adrenalinspruta var i den så nu lever hon on the edge. Även vår guidebok aka Bibeln (obs: IRONI) försvann också vilket innebär att vi båda nu lever on the edge.
Cali var inte så nice. Vi dillade omkring i stan och försökte hitta något roligt och det enda vi hittade var ett crepes-ställe som var gött. Och vi var där i tre dagar. Macho-kulturen var alldeles för tydlig, man kände sig helt naken bara man gick på gatan. Gubbar viskade en i örat och följde efter en i några steg när man inte svarade. Det är så stor skillnad på den sortens ”flört” och den i typ Argentina där det faktiskt bara är uppskattning och inte bara för att man är utlänning. Jag blev så klart även politiskt arg och började tänka på var fan de har fått den sexismen ifrån. Jag kom inte på något svar. På vårt hostel var det bara dryga amerikaner och den konstiga gubben från Schweiz. Ägaren försökte få oss att betala för 4 nätter fast vi bara hade varit där i 3 hur länge som helst tills hon fattade att februari den 30de faktiskt inte finns.
Vi åkte buss till Medellín och mitt i natten blev det poliskontroll. Vi trodde att det var paramilitärer. Det var det inte. Vi kom fram och vädret var nice och vårt hostel var nice. Det kändes som vår och det fanns träd och inte bara dammiga torg fulla med äckliga män. Vi köpte en kamera men vi tog inga bilder, eh (men nästa inlägg kommer att ha bilder!). Vi drack kaffe (gott kaffe, för första gången på länge) och gick på stora shoppingcenter och ville köpa saker. Vi gick ut två av tre kvällar och upplevde ett ytterst konstigt uteliv. ALLA killar hade gangsta-mullets (citerat från Bibeln), alltså stora hockeyfrillor. Ack vad vi skrattade när vi satt på vår uteservering och sippade margaritas. De verkade inte tycka att det var en ironisk frisyr.
Vi klubbade, vilket i Medellín verkade bestå av att skrika med i låtarna som spelas medan en kille står på bardisken och skriker ”Vad sjunger de nu?? och nu??” i mikrofon. Hysteri. Vi träffade några israeler som trodde att vi var från Medellín, WIN! Vi drack aguardiente för första gången. En sorts sprit som smakar anis och är alldeles för stark. Vi kom hem och kom på att det är jättesvårt att klättra upp för stegen på en våningsäng tyst när man är dragen.
Det var massa gosa människor på hostelet. En argentinsk tjej älskade Sverige och sa att svenska var ”como bailar con la boca”, som att dansa med munnen. En dansk kille som hade kommit till Medellín för att hitta sin biologiska mamma efter 27 år, hittat henne, ätit lunch med henne och verkligen klickat med henne. Han var så gråtmild och så himla glad. Det var verkligen så fint. Massa folk som bara hade råkat stanna i stan och som var glada och hjälpsamma.
Den andra kvällen träffade vi en barndomskompis till Noreas gamla kollega (jepp, det var lite oklart varför), men han och hans vän var hur goda som helst och vi drack öl i en park, skämtade om att de var tillsammans för att de jobbade och bodde tillsammans och om att vi egentligen var från Schweiz. De gick hem och vi gick vidare, blev våldgästade av två dragna australiensare som vi mest skrattade åt istället för med. Den ena var sjukt biffig och jobbade i en mina, jag kläckte kommentaren ”Do people actually still do that?” innan jag hann tänka att det skulle vara dumt sagt. När de pratade med varandra så fattade man inte någonting av vad de sa. De ville att vi skulle följa med till deras hotell, så det hade tyvärr inte fattat det där med skrattandet, och vi sa tjadå och gick hem.
Vår Colombiaupplevelse började närma sig vår förväntan men var inte riktigt där än. Men sedan åkte vi till Bogotá och då började det hända roliga saker. Men det ska jag skriva om snart. När det finns bilder också. Nu ska vi äta middag och imorgon ska jag på spanska kurs. Hjälp.
Vi åkte från den bästa staden Otavalo till Colombia med endast pepp i bagaget. Vilken försvann abrupt efter ett tiotal mil in i landet. Gränskontrollen var jätterolig för att en av tulltjänstemännen skojade om att han skulle skriva sitt telefonnummer bredvid Colombia-stämpeln i mitt pass. Han och hans två kollegor(som hade övergett sina egna) stod i samma bås och fnittrade när de kollade våra pass. Den första fick min facebook för att det hade varit en så rolig grej att ha en tulltjänsteman i sin kontaktlista. Han har tyvärr fortfarande inte lagt till mig som vän, vilket gör mig lite ledsen.
Vi tog en taxi från gränsen till närmsta busstation med en gubbe från Schweiz som reste runt i Sydamerika för att hitta shamaner och folk som sysslade med healing. Han hade nog själv behov av healing för han var hur konstig som helst. Jag träffade honom två dagar senare på hostelet vi bodde på, jag sa hej och hur mår du och han sa ”I'm Hans from Switzerland” och jag sa ja, jag vet, vi åkte taxi ihop för två dagar sen och han kände inte igen mig, verkligen INTE ALLS. Och ja, det tar det som om han var knäpp och inte att jag inte är en sån man kommer ihåg. Punkt.
Vi tog en buss som skulle vara Cali vid 23 vilket var läskigt eftersom det är mörkt då och allt i Colombia var farligt trodde vi. Vi körde i typ en timme och sedan var bussen fylld med rök och alla sprang av och när jag skulle av så började bussen rulla bakåt så jag fick hoppa av i farten. Det var kul, förutom att man hostade lite äckligt. Där stod vi i regnet och undrade vad som nu skulle ske. Det som skedde var att en av förarna hämtade vatten från en närliggande by i små dunkar och hällde vattnet på motorn som pös lite. Detta höll på i några timmar, sedan funkade bussen och vi körde i någon halvtimme till, sedan började det ryka igen. Vi blev bogserade till en bensinmack efter ett tag och där kyldes motorn av med en högtryckstvätt. Sedan funkade bussen ända till Cali, men det gick väldigt långsamt och vi kom fram vid 04 på natten. Typ en kvart innan vi kom fram så såg vi massa skumma män utanför fönstret, hur många som helst, och vi blev rädda och hatade Colombia. Efter 10 minuter kom vi på att det var en grönsaksmarknad och att det inte var sent på natten för dem utan snarare tidigt på morgonen. Men det var mörkt och en väska till hade blivit snodd. Noreas adrenalinspruta var i den så nu lever hon on the edge. Även vår guidebok aka Bibeln (obs: IRONI) försvann också vilket innebär att vi båda nu lever on the edge.
Cali var inte så nice. Vi dillade omkring i stan och försökte hitta något roligt och det enda vi hittade var ett crepes-ställe som var gött. Och vi var där i tre dagar. Macho-kulturen var alldeles för tydlig, man kände sig helt naken bara man gick på gatan. Gubbar viskade en i örat och följde efter en i några steg när man inte svarade. Det är så stor skillnad på den sortens ”flört” och den i typ Argentina där det faktiskt bara är uppskattning och inte bara för att man är utlänning. Jag blev så klart även politiskt arg och började tänka på var fan de har fått den sexismen ifrån. Jag kom inte på något svar. På vårt hostel var det bara dryga amerikaner och den konstiga gubben från Schweiz. Ägaren försökte få oss att betala för 4 nätter fast vi bara hade varit där i 3 hur länge som helst tills hon fattade att februari den 30de faktiskt inte finns.
Vi åkte buss till Medellín och mitt i natten blev det poliskontroll. Vi trodde att det var paramilitärer. Det var det inte. Vi kom fram och vädret var nice och vårt hostel var nice. Det kändes som vår och det fanns träd och inte bara dammiga torg fulla med äckliga män. Vi köpte en kamera men vi tog inga bilder, eh (men nästa inlägg kommer att ha bilder!). Vi drack kaffe (gott kaffe, för första gången på länge) och gick på stora shoppingcenter och ville köpa saker. Vi gick ut två av tre kvällar och upplevde ett ytterst konstigt uteliv. ALLA killar hade gangsta-mullets (citerat från Bibeln), alltså stora hockeyfrillor. Ack vad vi skrattade när vi satt på vår uteservering och sippade margaritas. De verkade inte tycka att det var en ironisk frisyr.
Vi klubbade, vilket i Medellín verkade bestå av att skrika med i låtarna som spelas medan en kille står på bardisken och skriker ”Vad sjunger de nu?? och nu??” i mikrofon. Hysteri. Vi träffade några israeler som trodde att vi var från Medellín, WIN! Vi drack aguardiente för första gången. En sorts sprit som smakar anis och är alldeles för stark. Vi kom hem och kom på att det är jättesvårt att klättra upp för stegen på en våningsäng tyst när man är dragen.
Det var massa gosa människor på hostelet. En argentinsk tjej älskade Sverige och sa att svenska var ”como bailar con la boca”, som att dansa med munnen. En dansk kille som hade kommit till Medellín för att hitta sin biologiska mamma efter 27 år, hittat henne, ätit lunch med henne och verkligen klickat med henne. Han var så gråtmild och så himla glad. Det var verkligen så fint. Massa folk som bara hade råkat stanna i stan och som var glada och hjälpsamma.
Den andra kvällen träffade vi en barndomskompis till Noreas gamla kollega (jepp, det var lite oklart varför), men han och hans vän var hur goda som helst och vi drack öl i en park, skämtade om att de var tillsammans för att de jobbade och bodde tillsammans och om att vi egentligen var från Schweiz. De gick hem och vi gick vidare, blev våldgästade av två dragna australiensare som vi mest skrattade åt istället för med. Den ena var sjukt biffig och jobbade i en mina, jag kläckte kommentaren ”Do people actually still do that?” innan jag hann tänka att det skulle vara dumt sagt. När de pratade med varandra så fattade man inte någonting av vad de sa. De ville att vi skulle följa med till deras hotell, så det hade tyvärr inte fattat det där med skrattandet, och vi sa tjadå och gick hem.
Vår Colombiaupplevelse började närma sig vår förväntan men var inte riktigt där än. Men sedan åkte vi till Bogotá och då började det hända roliga saker. Men det ska jag skriva om snart. När det finns bilder också. Nu ska vi äta middag och imorgon ska jag på spanska kurs. Hjälp.
Kommentarer
Trackback