HINTED

Vi snorklade också typ hela tiden och jag hittade en haj. En liten, typ 1,5 meter, men ändå, en haj! Jag blev såklart rädd och simmade iväg innan någon annan såg den, men sedan hittade vi den igen, sovandes i en liten grotta. Mys-haj. Vi såg så mycket coola fiskar och koraller. Och en havssköldpadda! Man simmade runt tills man hade båda russinfingrar och märken efter masken i hela ansiktet. Och man gick upp och fick god mat och somnade i solen. Vi ville såklart aldrig lämna men vi var tvungna och när vi gick i land påbörjades en resa på drygt 24 timmar. Det var påskhelg och Panama City's bussterminal var det sjukaste jag har sett. Vi träffade en gubbe som skulle åka och göra en ögonoperation men var tvungen att vara på busstationen 12 timmar innan hans  buss gick för att ingen skulle ta hans plats som han hade biljett till. Vi blinkade med ögonen på flera ställen men det var till slut en bastant militär-kvinna som tog oss under sina armar och föste upp oss på en nattbuss till Almirante. En till buss, en taxi och en blöt båtresa senare  var vi fortfarande vi liv även om vi icke trodde det där någonstans i mitten.

Bocas del Toro var knäppt och bra. Vi hittade en tant som hade ett rum där vi lämnade vi våra grejer och gick och tittade på folk och på färglada hus. Från en balkong hördes snart ”SWEDEN!” och det var två nyzeeländska killar som vi träffade på  den första båten från Colombia, den som gick sönder. Dessa blev vårt gäng för massa veckor sen, mer om detta senare. Vi gjorde i princip ingenting, drack juice, drack öl, drack rom, solade lite, gick runt runt på ”stans” tre gator och dansade. Vi åkte till stränderna utanför, en av gångerna var vi 9 personer i en pick up för att det var olagligt att åka på flaket. Tydligen var det olagligt att vara 9 pers i en bil för 5 också, för på vägen tillbaka fick chauffören en bot av en sur polis som inte ville sig mutas. Vi festade alldeles för mycket men hade fantastiskt roligt och ville aldrig åka därifrån. Tills man ville åka därifrån. Det fanns en deli där dock, och jag åt jättemycket getost. Ahh.  Och vi var på en strand där det fanns minimala knallröda grodor som man inte fick peta på för då skulle man nog dö. Och jag träffade en karl med det finaste ansikte jag sett och en mycket bra Boston-accent. Ett sådant där dygn och bytande av uppgifter och de långa mailen och hopp. Bra ställe.

Vi kände att vi behövde avgiftas (the story of central america) och åkte till ett nytt land och en ny stad. San José i Costa Rica skulle vara ett shithole men jag gillade det. Det kändes skitigt på ett ärligt sätt och jag hittade en ny favoritfrukost. När vi traskade runt en dag på jakt efter ett busskontor så såg vi världens finaste gubbe. Han såg ut som en 20tals-sotare och jag önskade där och då att jag var fotograf. Vi bodde på ett fint hostel och hängde med de som bodde där och personalen som om det var vår familj. De hade två hundar och vi lagade mat till hela hostelet den andra kvällen, och fick god costa ricansk ale för det.

Sedan började kaoset. Det blev nästintill en vecka av att hålla sig borta och sedan av att försöka hålla ihop en mycket ledsen syster. Det första är svårt för att man bor ihop och för att man måste planera och prata om pengar och mat och annat världsligt som inte passar in när allt är hemskt och jobbigt och inte går att ta sig ur. Det andra är svårt för att jag går sönder lite varje gång hon går sönder och jag måste fixa det, måste göra det bra igen även om jag vet att man måste få gå sönder ibland. Hur omöjligt det än verkar då så blir det bättre efteråt. Det skadar en så mycket mer att hålla in och ljuga och känna sig som den falskaste.
Mitt i allt detta åkte vi till skogen och det kändes lite som om man kunde andas igen. Bara kroppsligt dock, allt annat var fortfarande jobbigt. Förutom frukosten, den var det bästa jag har ätit sedan brunchen på Proviant i december eh.

I all ledsamhet och trubbighet gick vi på nattlig tur i skogen och såg fler coola djur. Sådana som jag inte vet om det ens finns svenska namn på, 40 centimeter långa vandrande pinnar(/grenar),ett bältdjur (!) och en gigantisk tarantell och några till. En skorpion med massa skorpionbäbisar på ryggen. Inte så gulligt.
Vi åkte zip lines över massa skog och jag tyckte inte att det var så läskigt utan mest fint. Sedan gjorde vi någon sorts bungee jump fast det var lite mer som en gunga när man kom ner. Jag trodde att jag hade varit rädd på båten, men nu var jag så rädd att jag inte ens kunde skrika. Jag trodde att mitt ansikte för alltid hade fastnat i någon slags skräck-min när jag kom ner. Man sitter där efteråt och hatar sig själv för att man utsatte sig för det men efter 10 minuter vill man ändå göra det igen.

Vi lämnade skogen och åkte till ett nytt land och en strand och massa fler surfare. Vi lämnade mycket av kaoset efter oss och var glada att vara vid havet igen, det kändes som länge sedan. Vi träffade nyzeeländarna igen och fick en till familj i hälften av deras hostel. Vi åkte till en strand och man åkte genom en skog med massa howler monkeys i och på vägen hem såg vi en unge i en gren mitt över bilen. Jag tog massa kort på en svart prick i massa grönt.
Jag skulle lära mig att surfa och efter 10 minuter sa min ”lärare” att jag var bättre än honom. Jag stod upp på första försöket och massa gånger efteråt och mina armar var bara mjölksyra. Det är liksom det svåraste, att man inte bara måste balansera utan vara snabb och stark också. Jag surfade dagen efter också men då fick jag surfbrädan i pannan, skrattade av att det gjorde så ont och gav upp. Men det var kul så länge det varade.
På kvällarna drack vi för mycket och dansade och det var svårt att gå upp alla mornar. Vi drack juice och badade och då blev det lite bättre. Jag trampade i ett hål i gatan, trillade och skrapade upp hela knät. Massa blod och lera. Jag åt kopiösa mängder quesadillas.

Sedan bestämde vi oss, jag, syrran, nyzeeländarna och en tjej från Sydafrika vid namn Carla att vi skulle åka på road trip. Vi hyrde en bil, rent praktiskt var det Norea som gjorde det vilket är roligt för att hon inte har något körkort. Vi stuvade in oss i bilen och sa hej då till familjen och rundade kvarteret. Då gick ena hjulet sönder, och vi fick åka tillbaka och byta det. Det började bra. Vi köpte en juice till och sedan var vi på väg igen och allt gick bättre. Vi hittade en vulcan med en sjö i kratern som vi hängde vid och badade i. Det var väldigt konstigt att bada i sötvatten efter massa månader av oerhört salt. Man flyter ju inte. Men det var fantastiskt fint och solen sken.

Vi åkte till Managua för att sova och det visade sig att den staden var helvetet. De hade inga gatunamn eller ett centrum utan var liksom bara byggt på skumma kvarter. Så vi körde runt i mörkret för att hitta någonstans att bo och hittade Santos som skulle vara ett bra backpacker hostel. Det var ingen som bodde där, det såg lite ut som en övergiven industribyggnad och vårt rum var målat shockgult. Golv, väggar och tak. Mellan dessa var det också glipor mot andra rum och ut. Toaletten skall vi icke ens tala om. Vi orkade inte fortsätta leta i mörkret och helvetet så vi tog upp våra handdukar och saronger och försökte att nudda lakanen så lite som möjligt. Dagen efter skjutsade vi Carla till flygplatsen för hon skulle åka till staterna och vi fortsatte till Masaya för att gå på marknad. Den var färgglad och fin och vi köpte såklart för mycket. Vi drack mer juice (cashewnötfrukt-juice!) och jag köpte en kokosnöt till en liten tiggarpojke och några mangobitar till en liten tiggarflicka. Killarna blev trötta på Noreas shoppinghysteri och vi åkte till León. Där hittade vi ett roligt hostel och roliga människor och vi gick ut och drack rom. Och vi dansade hela natten. Dagen efter gick vi ut i den fina staden och tittade på hus och klappade gathundar och åt grym gatumat för inga pengar. En liten tant tyckte synd om mig för att jag inte åt något kött så hon grillade ost till mig och det var såå gott.

Killarna tvingade oss att åka på volcanoboarding. Så himla dumt. Vi åkte lastbil i en timme för att komma till vulkanen och skulle nu gå upp för den. Den var mycket brant och det var 30 grader varmt och stekande sol och man skulle bära sin ”pulka” upp också. Jag som lovat mig själv att inte haika mer på den här resan, det slutar alltid med att jag hatar mig själv. Även denna gång gjorde jag det. Blodsmak gånger hundra i munnen och vulkansten och damm överallt, näsa, skor, hår och ögon. Vulkanen var aktiv vilket gjorde att det kom värme både uppifrån och från marken. Sista biten så bar vår fina guide min bräda och berättade om roliga fester man kan gå på i Cancún så det gjorde allt lite bättre.
När vi kom upp var allt ännu högre och ännu brantare. Vi tog en bild på Mark naken på vulkanens topp och sedan tog vi på oss våra orangea overaller och åkte ner. Jag var först och det var ganska roligt och jag åkte i 51km/h, Norea kom efter och slog mig med 61km/h (hon kom på tredje plats!). Där nere väntade öl och kakor och jag var glad att det var över. Två stycken trillade och skrapade upp sina ansikten och händer och då berättade vår guida att en kille hade dött när han åkte ner. Japp.

Vi var på kvällen tvungna att åka tillbaka till helvetet för att vi skulle lämna tillbaka bilen där och vi hatade allt och bestämde att vi skulle bo på något fint ställe med AC. Vi hittade ett som var ovärt och åkte för att äta och då uppenbarade sig Crowne Plaza framför oss och vi tänkte att vi i alla fall kunde fråga. Mark blev stoppad redan utanför entrén för att han inte hade skor på sig. Vi gick tillbaka till bilen som var låst med Marks skor inuti, det kom en parkeringsvakt och ville kasta ut Mark där ifrån också för att han inte hade några skor på sig. Den mer välklädda hälften av oss gick tillbaka och fixade ett rum på hotellet som vi skämdes att gå in i entrén på. Trasiga kläder, flipflops och dammiga ryggsäckar. Men vi fick det bästa rummet, den duschen var det bästa jag gjort på så länge. Tror att vi räknade att det var 8 veckor sedan vi hade haft en varm dusch senast. Frukosten och poolen och ishinken med öl vidd poolen dagen efter. Ahh. Så värt det även om vår budget även idag, två veckor senare, ej har återhämtat sig från dessa timmar av brist på förnuft.

Vi grät lite när vi sa hej då till hotelet, tog en taxi, satte oss på en fullproppad kycklingbuss tillbaka till León och samma hostel. På kvällen hängde vi vid poolen och lekte med sköldpaddeungarna där och jag lärde mig att spela biljard. Än en gång var jag bättre än min ”lärare”(samma kille) och jag fick blodad tand. Tänkte att jag nu ska bli riktigt grym på att spela biljard. Vi sov och vaknade alldeles för tidigt för att åka buss till Honduras. Och detta blir nästa inlägg för nu har datorn flippat igen. Ahh.