HINTED

Vi lämnade en av våra nyzeeländare för att han hellre ville surfa (/lära sig surfa lika bra som mig) och satte oss på en buss till. Den tog 700 år, och vi stannade för att äta vid en kiosk som bara hade saker med skinka i så jag åt nötter hela dagen. Sedan bytte vi buss och den nya var skum. Ben fick inte plats med sina långa ben så han fick sitta på sniskan i 5 timmar. Jag hade hört historier om att alla bussar alltid blev stannade av rånare med manchetes. Så jag stoppade passet innanför tröjan och tittade misstänksamt på alla som gick på bussen. Vi kom fram till La Ceiba och ett hostel som skulle vara nice och jag la mig i min säng i en dorm som egentligen var en korridor. Efter några minuter så börjar det kräla på mig. Detta var mitt första möte med bed bugs. Självklart var jag tvungen att googla på dem först (gör inte det) för att jag trodde att de var mycket mindre. Men sanningen är att de är äckligt stora och långsamma. Jag fick en annan säng och var inte sönderbiten dagen efter men jag var ack så skakad hur som.

 

Vi skippade den tidiga färjan och tog sovmorgon, åt frukost och efter två timmar var vi uttråkade. Vi gjorde ingenting och sedan åkte vi till färjan med en jättefin chaufför som fick mig att inse att jag inte hade glömt all min spanska. Alla mådde fruktansvärt dåligt på båten för havet var en berg- och dalbana, om man ville gå på toaletten blev man eskorterad av tre matroser för att inte trilla överbord. Jag mådde prima (mest för att vi inte var bakfulla för första gången på 700 år) och läste min bok på jobbig engelska medan de andra var gröna i ansiktet. Vi kom fram och trivdes med det samma.

Vi har på den här resan kommit på att det första intrycket sällan ändras. Bara när man kör in i en stad efter en alldeles för lång bussresa så tycker man någonting. Och vi har aldrig varit med om att det tycket har ändrats. Det har ingenting att göra med hur söt staden är eller hur många höghus det finns. På Utila handlade det mest om att alla cyklade eller åkte golfbil överallt och att alla pratade kreol. Och att det bara fanns två gator och fina tanter som sålde baleadas (tortillas med allt som är gott i) på de två gatorna. Vi hittade ett hostel, gick och åt och började shoppa efter ett bra ställe att dyka på. Vi gick runt till nästan 7 ställen och fick rundturer hit och dit och tillslut ville vi bara veta vad det kostade. Den billigaste dive shopen sa: ”We're working on the boat right now, I think it will work tomorrow so we can start then if you want?” och vi sa ja men nej. Alla dykkillar på alla ställen var långa med blont långt hår och de flesta var från Australien. Vi gick tillbaka till vårt hostel som också var en dive shop, prutade och bestämde oss för Under Water Vision och så slapp vi flytta (latheten). Vår instruktör var inte så lång med långt blont hår men fransk och hade ett väldigt rött öga som var ett återkommande samtalsämne över de nästkommande veckorna. Dagen innan vi skulle börja kursen (8 am) så träffade vi honom på krogen högst dragen. Vi tänkte hjälp.

 

Man visste aldrig när Joe var seriös när man pratade om saker som inte var dykning. Jag vet fortfarande inte om han faktiskt var från Frankrike eller från en liten ö utanför Madagaskar. Men man kom att lita på honom i vattnet för att han var som en säl. Den enda som struntade i våtdräkten och tog av sig masken under vattnet för att sätta upp sitt långa blonda hårsvall.

Vi kollade på massa ytterst tråkiga videos, som ska vara sådär roliga men ändå tråkigt pedagogiska. Och när de inte var roliga pratade de om saker som man inte förstod alls eller om saker man kan dö av under vatten. Vi var så skraja efter första dagen så vi var tvungna att gå ut och dansa av oss på kvällen. Vi var ett roligt gäng, vi, Ben, två israel/amerikaner vid namn Rivi och Noam som blivit lite av en familj sedan dess, två kanadensiska tjejer Kim och Jenny (med det goda smeknamnet Blood-Jenny) och en till men oklar och torr amerikan/israel (i den ordningen) vid namn Ester. Det var väldigt tydligt att denne jobbade med media och att hon visste väldigt mycket. Men hon fick vara med ändå.

Andra dagen var vi under vatten i vad som kändes som 700 år och jag var rädd hela tiden. Vi stod på knä på botten vid kanske 4 meters djup och övade ”skills”, typ blåsa ut vatten ur masken, byta luftkälla och sånt. Ordet buoyancy blev ett skämt under denna vecka på grund av allt tjat om just detta. Det beskriver vikttillståndet i vattnet när man inte flyter och inte sjunker utan är neutral, som om man vore tyngdlös. Detta är mycket svårare än man tror eftersom det ändras i och med vattentrycket och där med hur djupt man är.

Hur som så viftade jag för mycket med armarna så min luft tog slut och jag fick simma upp och byta tank och när jag kom tillbaka var alla klara och jag var sist kvar. Jag skulle ta av masken och sedan sätta på den igen och blåsa ur vattnet igen. Det låter kanske lätt men det är svårt att andas med munnen utan att få in massa vatten i näsan och svårt att spotta ut vattnet när man har en regulator i munnen och man kan dessutom inte se någonting, så jag fick panik och simmade upp till ytan flera gånger. Till slut blev jag trött på mig själv och sa till Joe att hålla ner mig tills jag klarade det. Så jag satt på botten och försökte få kontroll över mitt skeva hyperventilerande i flera minuter innan jag klarade att ta på mig masken igen. Snacka om dödsångest. Men jag klarade det.

 

Dagarna efter dök vi på 12 och 18 meters djup och jag var inte rädd mer, bara orolig ibland. Men när man kom ner till korallerna och fiskarna så glömde man bort det och var tvungen att göra volter i vattnet för att man var så glad. Jag blev verkligen kär i dykningen där, det är verkligen en av de bästa sakerna jag gjort på den här resan och kanske till och med i mitt arma liv. Det är en helt ny värld där under, man tänker bara på att andas och att titta på vackra saker. Det finns inte utrymme för något annat.

Det är så vackert där under, så mycket färger, former och saker som rör på sig på sätt man inte är van vid. Stora fiskar och små fiskar och krabbor som ser ut som spindlar och roliga maskar. På ett av dyket fick Norea en kompis, en liten bäbisfisk som simmade runt henne och gömde sig vid hennes tank under hela dyket, alltså ungefär i 45 minuter. Himla gulligt.

När jag läser det här så beskriver det verkligen inte hela grejen, jag tror nog inte att det går. Tänk att jag säger det, att det finns saker som inte går att beskriva med ord. Det är nog mest en känsla. Ett sätt att tänka på.

När vår Open Water-kurs var klar så var jag lite ledsen, ville liksom inte sluta. De andra var trött på att simma runt och på att gå upp klockan 6 på morgonen och bestämde sig för att dricka rom. Jag såg djupt ner i plånboken och bestämde mig för att göra Advanced-kursen också. Jag fick en ny instruktör vid namn Dave, australiensare men utan det obligatoriska håret, som sex-skämtade hela tiden men som jag litade blint på under vatten. Vi hade 2 sjukt bra och roliga dagar, spexade mest runt på djupt vatten. Vi drack juice ur en burk, vi kläckte ägg och passade gulan till varandra tills den gick sönder och fiskarna åt upp den, vi hade en race på botten som jag vann och fick en öl för även om jag ”sprang” typ 2 meter i timmen (sjukt svårt). Vi simmade igenom fyrkanter åt alla håll, simmade upp och ner och välte vikter med näsan. Jag fick också göra ett siffertest som skulle visa på att man blir hög och glad och dum när man är på djupt vatten och jag var fruktansvärt långsam även om det kändes som att det gick jättefort. Allt detta på 35 meters djup, och där kan man inte längre se ytan och allt rött är brunt. Uppe på båten fick jag göra testet igen och det visade sig att jag var långsam där med, inte lika men ändå. Jaja, jag har aldrig gillat siffror.

 

Jag blev till slut certifierad avancerad dykare eller något sådant, och får dyka till 30 meters djup och det kommer jag att göra igen. Jag saknar fiskarna redan.

 

Vi stannade på Utila både för länge och för kort tid. Vi hann skapa oss en familj, vi hann känna på hur det kändes när delar av vår familj försvann. Vi åt banankaka varje dag och likväl grapefrukt/mango/jordgubb-smothies från öns biograf och vi klappade alla gatuhundarna och lärde oss deras namn. Jag blev påkörd av en golvbil och fick ännu fler blåmärken. Vi gick till en strand som ägdes av en man med massa gigantiska och övernaturligt vackra och icke vingklippta papegojor som älskade chips. Vi lärde oss många ord på hebreiska som vi nu glömt nästan alla och vi fick lära oss att israelerna uppfann telefonsvararen. Vi fick höra redan första dagen att öns tre lögner var: ”jag älskar dig”, ”jag ska aldrig mer dricka” och ”jag åker härifrån imorgon” och vi hörde dem alla när de icke var lika sanna dagen efter. Det kändes som om jag hade kunnat vända ända tills vi satte oss på båten, kanske också efter det. Men det var för det bästa. Och det känns som om jag kommer att åka tillbaka. Måste ju få se de där jäkla valhajarna.