HINTED

Det var länge sedan vi tog det där flyget och gick igenom den där gränskontrollen där de tog kort på en och tog ens fingertryck. Det var länge sedan vi såg LAX-skylten försvinna i backspeglarna, sedan vi blev uppraggade av tusen musiker med egenbrända skivor på Venice Beach. Länge sedan vi drack den första amerikanska alen i Amerika och åt chips med gorgonzola i baren, sedan vi hade två tvättbjörnar på gården till motellet i Santa Barbara. De var länge sedan vi var på loppis med utsikt över Golden Gate-bron och tittade på hudfrisörer/caféer och de grymmaste bögarna på rullskridskor i the Castro. Det var länge sedan jag fick ångest över överflödet och de ledsna flamingos som stod helt stilla i parken på casinot där vi bodde i Vegas. Men jag har aldrig sett sådana ljus. Det var länge sedan vi kollade på fantastiska gigantiska verklighetsfrånkopplade bergformationer i röd skymning och körde förbi döda trailerparks i indianreservat i 40 graders värme. Det var länge sedan jag fick skeda med en jättebra person i en gigantisk hotellsäng och ändå lyckades att inte missa frukostbuffén, länge sedan vi åt crêpes, kollade på LP-skivor och på små djurbebisar man kunde adoptera i Austin. Länge sedan vi satt och väntade på att fladdermössen under den där bron skulle flyga ut och jaga för natten. Vi såg bara några stycken, men en sköldpadda i floden och någon sorts bäver också. Jag var tvungen att säga hej då och det var mycket värre än tidigare för att hela världen låg emellan oss nu. Det var länge sedan vi dansade till grym soul i New Orleans och var på en kyrkogård där vi fick höra en historia om en spökkatt av kyrkovaktmästaren. Den kvällen åt vi fantastisk och knäpp mat vid plastbord, på plaststolar, i någons trädgård och lyssnade på jazz i stearinljussken. Det var länge sedan vi körde igenom Orlando, stannade för lunch och åt enorma grillade svampar och ångestade över Disney World och alla amerikanska städer som är omöjliga att promenera i. Det var länge sedan vi kom fram. Till havet, värmen och alla de spansktalande igen. Jag kände mig så mycket mer hemma. Vi stod på Miami Beach med tårna i vattenbrynet och såg åskan rulla in mot land, såg hur regnet drogs från vänster till höger som en tung gardin. Vi köpte malbec och kopiösa mängder mat på Whole Foods och styrde till målet. Det var länge sedan vi blev solbrända igen på Key Largo. Länge sedan vi dök med en kille på 15 år som hade bott där i hela sitt liv och aldrig åkt ifrån öarna och det var så fantastiskt.

Det var länge sedan vi lämnade bilen, hemmet, och satte oss på ett plan till det som borde känts hemma men inte gjorde det längre. Det var länge sedan vi satte fötterna på svensk mark, sedan flygbolaget slarvat bort våra väskor (våra liv) och vi åkte hem till vår gata i stan med bara en bok och passet i hand. Jag har inte gråtit så sedan dess och hoppas att det kommer att dröja länge innan det händer igen.

Nu börjar det bli vinter och jag har köpt en stor jacka som gör att jag kan gå ut utan att skaka sönder. Jag bor på ett berg i Majorna med två av de bästa jag vet. Vi har viktiga samtal varje dag och jag vill aldrig byta ut det. Förutom ibland då jag vill byta ut det mot stränder och mexikansk öl och nya människor i varje hörn och det undantag från sociala regler som man befinner sig i när man reser. Mot nya skrynkliga tanter, nya surfare, nya knarkare, nya servitörer och nya ihärdiga försäljare. Ibland vill jag byta ut det jag har idag mot något som är nytt. Och det kommer att komma, jag är knappast klar än.

Nu tänker jag mycket på politik och jag är oftare arg, lika arg som när en var när en var ung och naivt förbannad. Nu med mer argument och kunskap om det som intresserar mig, en bättre version i vardagsdebatten i köket två timmar innan läggdags. Jag pluggar både politik och svenska nu och det växer, varje dag knattrar tangenterna snabbare och färre timmar läggs på oviktigheter. Det dåliga samvetet inför den nedförbacke vår värld befinner sig växer dock och jag har fått höra att detta inte är någon vidare drivkraft, att det inte är därifrån man får saker och ting gjorda. Men samvetet försvinner inte. Men när ilskan mousserar sig upp i magen, halsen, så försöker jag fånga den, hålla den kvar tills jag inte behöver den längre. Den är det viktigaste verktyget vi har. Om man lär sig hur man ska kanalisera den räcker den som bränsle långt.

Jag vet inte vad som ska bli av detta mitt livsverk nu, den finns inte med i min dagliga plan men det är ju en bra plats. Den är mycket för mig själv men vem som helst är välkommen att ta del av mina tangentljud. Jag hoppas att jag ska kunna kanalisera hit lite av ilskan och politiken också, så att argumenten får formuleras i text och försöka finna stadga. Precis som jag gör här och nu, på min kulle i Majorna.