HINTED

Jag läser om politiker i Sveriges tredje största parti som slår runt i Stockholms innerstad med uppryckta järnrör och skriker oartigheter. ”Det här är inte ditt land, det är mitt land”. Jag läser Damon Rastis text "Låt det här få vara mitt land" i Svds Brännpunkt i fredags (23/11) om att han tycker sig vara svensk och att det är dags att acceptera det. Men vad är det Almqvist kallar för sitt? Och vad betyder egentligen benämningen ”svensk”?

Jag sitter på ett café inte långt ifrån gatan där järnrörsincidenten tog plats och pratar med en vän. Vi pratar om Spanien varpå min vän säger att hen är stolt över sitt etniska arv, över att vara halvspansk. Jag som inte ens har någon italiensk sjöman att rota fram i mina släktforskningsdokument förstår inte riktigt vad hen menar. Vad är det en är stolt över när en pratar om sitt ursprung? Pratar en om personlighetsdrag, att vi, inom de här gränserna, är likadana? Eller om kulturen, traditionen? Om identitet, om att vara en del av en gemenskap?

Jag kan inte säga att jag är stolt över att vara svensk, nästan inte ens definiera mig med något som kallas svenskt. Mest för att jag inte ens vet vad det betyder. Jag har inte medverkat i skapandet av vårt samhälle som det ser ut idag, inget av det som är vår kultur, politiska liv eller sociala regelverk har jag gjort möjligt. Jag har i mitt liv hittills förhoppningsvis förändrat och påverkat och för det är jag stolt. Över mig själv. Inte för att jag är svensk utan för att jag har ambitionen men främst ilskan att faktiskt göra det. Jag känner inte heller igen mig i de personlighetsdrag som kallas svenska: tysthet, reservation eller sexuell frisläppthet (hur dessa tre nu skulle fungera ihop…). Ingen av de människor jag möter i min vardag kan förenklas på detta sätt. Jag har möt frisläppta svenskar men även blyga spanjorer. Sådana generaliseringar känns ungefär lika verklighetsanknutna som horoskopens karaktäriseringar. När Almqvist visar på sin uteblivna medieträning och berättar för oss hur en ”babbe” beter sig så kan jag inte låta bli att tänka att det är vilken tonåring som helst han beskriver. Hävdelsebehov och testosteron-överskott. Som Almqvist själv kanske kunde vara ett exempel på när han var 16 år.

Identitet och gemenskap är självklart essentiellt för oss och jag kan tänka mig att det är det en pratar om när en är stolt över sitt land och när en ”brinner för Sverige”. Men är detta inte endast förenklat sätt att hitta samhörighet? Vi befinner oss mitt i globaliseringens tidevarv och landsgränserna blir allt suddigare, och den sortens gemenskap närmar sig utgångsdatum. Det som gör en trygg och hemmastadd är ens familj, vänner och möjlighet till arbete i en stabil demokrati, och inte den nationella känslan av ”vi”. Det är där jag har min identitet, bland de som är mig närmast, även om de sitter framför Facebook på andra sidan jorden. 

När jag bild-googlar på ”Sverige”, ”svensk” och ”svenskhet” så har de blonda tjejerna med för små blågula linnen försvunnit och ersatts med Zlatan, Loreen och just Damon Rasti. Det finns ingenting kvar som är ”svenskt”, logens tid där blygheten var uppradade runt väggarna är förbi och vi dansar inte längre folkdans med köttbullskalas efteråt. Vi stöter på utbytesstudenterna istället, dansar zumba och belönar oss med dumplings och någon amerikansk ale. Vår vardag är till största delen importerad och det är det, mångfald, som är vår kultur idag.

Jag är medveten om att jag ger orden ”Sverige” och ”svensk” en negativ klang i denna text. Anledningen till detta är att jag inte vill kunna liknas vid den svenskhet som SD skrivit betydelsen för och det innehåll som de gett Sverige. De är en av de saker de åstadkommit sedan valet, de har omformulerat orden och gjort att jag skäms för det som står efter ”nationalitet” i mitt pass. Så nu är det dags att ta tillbaka dem, orden som tidigare känts hemma, neutralisera dem och fylla dem med allt som nu finns mellan Treriksröset och Öresund.

Rasti skriver om alla de etniciteter som blir amerikaner när de går igenom tullen med sitt gröna kort i näven. Och patriotismen kan väl inte bli större än i ”the best country in the world”. Så trots SD och den negativa klangen som ligger över vårt land just nu är jag övertygad om att vi kan lära oss att säga ”välkomna”. Det handlar ju bara om ett stycke mark, att kliva över en landsgräns och ett mörkrött pass. Ju fler människor med olika bakgrund som bor inom de här gränserna desto rikare blir vi. Fler erfarenheter, bredare kunskap, bättre perspektiv och större insikt om världen. Det spelar ingen roll vart vi bor men nu gör vi det här, tillsammans inom gränserna för just det som är Sverige. Det är det enda som gör oss svenska.