HINTED

Det här utmärker jag till världens sämsta dag. Klockan ringde precis när jag hade stängt ögonen och jag åkte metro som en zombie. Jobbet och första kunden var en fitta.

En liten parantes innan jag fortsätter klaga: D spillde just ut vår sista spagetti på golvet.

I alla fall, han skrek om att det var HELT SJUKT att man blev debiterad för samtalskostnader i efterskott. Alltså det borde finnas en gräns.

Sedan var det lugnt ett tag, inte så mycket att göra, läsa lite bok och ta en kaffe på baren nedanför på jobbet. Sedan kommer min chef: ”Du ska tävla mot killarna i teamet på en liten ROLIG säljtävling, kul va?!?”. Tveksamt. Killarna som skulle vara med säger ”WÖÖÖH, VI KOMMER ATT VINNA, WÖÖÖH, SÄLJER 10 ABONNEMANG PÅS FÖRSTA KVARTEN!!!”. Jag som inte kunde bry mig mindre. Jag som har sålt ett abonnemang på senaste månaden. Jag som säger till kunderna att ”tänka lite på saken” istället för att höja min lön. Jag som vill sjunka genom jorden när jag vet att jag måste anstränga mig för att det ska se ut som att jag bryr mig för att det på något sätt, trots hyckleriet och även om jag länge har kunnat ignorera det, är mitt jobb.

Sista minuterna kollar jag mitt schema för mars-april och upptäcker kaoset, det största som ett Excel-dokument skådat. Varken jag eller min dygnsrytm kommer ha någon vettighet efter de tre veckorna. Och min chef som stressat springer förbi: ”Jag är ledsen men jag VET verkligen inget…” på frågan om man kan få en vettig arbetstid.

Sedan hade vi inte fått lön. Vi får egentligen lön den 1sta varje månad, med eftersom vi har samma bank som jobbet så har vi ALLTID fått lön sista bankdagen i månaden. Förutom den här månaden då. När jag inte har haft EN cent sedan i söndags. Jag som har ätit samma soppa varje dag sedan dess. Jag som varje dag har hindrat mig själv från att låna pengar av folk på gatan. Jag som nu har tre knäckebröd, två ägg och ett kilo clementiner att överleva helgen på. Det finns fortfarande en lite chans att jag får lön imorgon, men jag kommer att ha svultit ihjäl till dess så det spelar ingen roll.

Sedan gick jag ut i solen. Det var fint. Det är varmt som fan nu här, 18 grader minst och man svettas när man går hem i kofta. Man ser INGENTING när man går i motljus. Man hade fysiskt klarat av att gå barbent men psykiskt är man tyvärr fortfarande för blek. Vi satt på en uteservering men av någon anledning så har Barcelona väldigt få uteserveringar i solen när klockan närmar sig 17.00, eller så är de fulla. Så det blev kallt och vi flyttade in. Sedan gick vi till en av de där affärerna som säljer samosas, väggfärg, mobilladdare och sådana där kinesiska katter som vinkar (har numera sjukt svårt för dem, jag visste nämligen inte att de gick på batterier och börjar vinka igen trots att man har stannat den lilla äckliga plasttassen) och köpte den billigaste ölen.

Vi gick till Macba och tittade på skejtarna, var på dåligt humör men höll på att bli uppmjukade av våren och vännerna. Vi hade också öppnat en av ölflaskorna (1,5 l) som vi delade 4 på. Då kom polisen, glider upp med bilen på torget och alla skejtarna försvinner ljudlöst. Utom en liten kille på inlines. Men det var lugnt. Folk sitter och röker ”porros” men det är oss poliserna börjar kaxa sig mot. Det första den äckligaste polisen säger är ”30, 30, 30, 30” och syftar på att vi ska betala denna summa i böter, i euro och var och en. Det är olagligt att dricka på allmän plats, okej vi fattar. Sedan hade vi ”inte” legitimation på oss, då höjde polisen bötern till 100 euro. Han frågade också hur någon skulle veta vilka vi var om vi var med i en bilolycka, men det var inte direkt för vårt eget bästa som han frågade. Det såg man i hans sadistiska ögon. Till slut kom vi ur det, vi gick hem och E tyckte att han borde fått en sten i huvudet. Jag är lätt med på biten med stenen.

Det finns INGENTING som gör mig argare. INGENTING. Det blir fysiskt och jag skakar och jag vill bort och jag vill egentligen sluta bry mig men det går inte, går inte, går inte. Jag vill gråta för att jag inte vill att människor ska kunna vara så, att man ser på dem att de tycker om att se andra bli nervösa eller rädda. Jag vill inte att det ska vara möjligt för våra mjuka, fina, söta, luddiga och genomsnälla själar som ju en gång kommit från ett barn. Det är ingen utveckling, det är ingen evolution. Att skapa obehag, och veta precis hur man trycker ner, stampar på och gör en person mindre än vad den redan är. Mitt hopp, som jag faktiskt har och som ibland försvinner men ändå växer, läggs på is och jag är rädd att det kommer att bli en lika blöt fläck som jag blir i närheten av de där männen. Testosteron, stolthet och en fetisch för överläge. Jag vill dö när jag träffar dem. Jag vill döda dem när jag träffar dem. Fast mest av allt vill jag gråta.

Den här dagen vill jag bara gråta.