HINTED

Jag är ensam så att det skriker om det. Sitter här i min lägenhet med näsan i böcker och med ögon som tröttnar av vitt dataljus. Pluggar etik och blir för första gången smått deprimerad av min kurs, då jag inte tycks finna ett stackars argument emot spädbarnsmord eller dödsstraff som inte går att kritisera till det bara finns aska kvar av dem. Det finns inga fakta, det finns bara cirkeldiskussioner och när man har lärt sig det så har man kunskap som leder några fler varv runt. Nedåt mestadels. Mer krasshet och mindre mänsklighet. Jag har lärt mig att rättfärdiga alla hemskheter i världen. Vilken kvalitet va.

Men jag har fått skriva, och jag gillar ju det. Får nya idéer som blir till anteckningar och stannar där. Men det är en början. Och det är roligt. Jag känner att de börjar samlas saker inom mig, så där så att de tillslut kommer att vara som en kran. Som det aldrig bara kommer att komma bra saker ur, men produktiviteten, ack produktiviteten. Som jag har saknat att kunna sålla, och inte bara sitta där och titta på de små orden, vända på dem och inse att de inte alls har en helhet större än delarna.

Men min tid kommer igen, och förhoppningsvis utan att jag behöver skriva 7 olika beskrivningar av en kråka fler gånger i mitt liv.

Jag har ju till och med börjat tycka om min handstil igen.

Jag läser om Björn Ranelid som blir blogg-dissad av Peter Englund, ”allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”. Jag tycker dock att denne skriver bra, men även att han hade passat bra på mattan. Eller i alla fall närmre den än där han befinner sig nu(på andra sidan jorden från matt-jäveln).

Veckorevyn-skandalen som verkligen inte är en skandal, men som ändå genererar lesbiska straight edge- krönikor och ”den vanliga kvinnan” ställer sig upp och säger ”jag tycker också om mina gropiga lår”. När Dove gjorde en kampanj för massa år sedan med ”vanliga kvinnor” (vilka de nu är, känner man dem?)så blev det också skandal. Vi går alltså tillbaka i tiden. Vi har redan haft den här diskussionen, ungefär lika många gånger som jag har dåligt samvete för att jag inte har några pengar eller aktivism i hjärtat att ge till välgörenhet. Mina feministtendenser finns kvar och blommar ibland ut till lite hat och frustration. Speciellt gentemot semipolitiska statments som bara regnar över oss, genom media och genom öppna munnar som borde vara stängda, som tillhör människor som är dumma. De som är lika många som gångerna jag har dåligt samvete för att jag tycker att jag är smartare än ”den vanliga människan” (vilka de nu är, känner man dem?)

A berättar om en vän som precis kommit hem från någonstans i Afrika och pratar om att folk är glada och dansar fast de inte har någonting och bor i hyddor gjorda av diverse äckel. Men ja, för små bröst är också viktigt. Och att klaga är också viktigt, speciellt när man gör det på Facebook. Där kan ju alla se, liksom.

Jag blev lite kär också, igen, för någon vecka sedan. Jävlar vad fint det var. Allt var fel med det, med oss båda, inget passade som det där pusslet som man kanske eftersträvar ibland. Men jävlar vad fin han var. För gammal för mig som är för ung ganska ofta. För seriös för mig som pluggar cirkeldiskussioner hela dagarna. För långt borta, precis så långt borta som jag vill vara. På en annan plats i mentaliteten och på en annan plats i landet, snart världen. Men klicken och det nyklippta och de spanska ögonen. Och jag visste inte heller vad jag skulle göra med honom. Hans mammas bil luktade schampo. Efter ett jättelångt hej då vid den, jag stod på en trottoarkant och han nedanför, så gick jag hem. En koltrast sjöng för mig på vägen och jag hade skoskav. Jag åt många minttabletter ur en lite plåtask med en Corvette på som jag har fått av F, för att ha något att göra, för att jag egentligen ville ha sällskap hem, för att jag ville tänka bort att jag var själv igen. Men det var bäst så. För nu vet jag inte om det var på riktigt eller om det bara var för att jag är skadad och faller för otillgänglighet och folk som inte passar i pusslet. Jag fick en liten kvot av oensamhet och fågelsång som om våren och sånt där sväv. Nästa dag märktes skavet och svävet hade förvandlats till en enkelhet bara. Och det är okej. Fågelsången och brandtalen passar i mitt pussel.

Jag undrar vad som händer i vår del av stan, när det känns som att allting händer i vår lägenhet. Ena dagen susar kärlek runt, andra dagen så susar det bara. Så att man inte kan höra sig. Så att all kunskap och distans och självinsikt smälter ihop till en fosterställning i sängen. Inte av olycka eller ångest, utan av ingentinghet, , och utav obekvämheten att ha en kropp och ett susande huvud.

Kampen har ersatts med den vanliga människans dåliga samvete, det som försvinner efter år av den vanliga människans sysslor. I hjärtat har jag näven knuten men ingen annanstans. Som att man bara kan göra en sak i taget, bo utan mamma eller källsortera, laga sin egen mat eller demonstrera.

En gång skulle vi festa, men utanför var vakterna tränade till kamphundar. Jag blev puttad så att min lilla kroppshydda snubblade till. Jag borde hållit ihop med de andra, men jag var bara tvungen att gå bor en bit och gråta. Gråta ur mig ilskan och fosterställningen.

*

Flätar fingrar för framtiden.

Flätar fingrar för att färga våra fränders händer flinka.

Flätar flätor för att få vara fina på festen sen.

Ankrar allvaret i Amors ask.

Ankrar allvaret som alla anser vara andras.

Ankrar allmänheten i ansvaret som aldrig är mitt.

Lånar land för ny lya.

Lånar land för lyckligt liv levt av lugnet.

Lånar lakan och lackar landet med luft och lavendel.

Du dunstar med ett (underbart)dunder.

Du dunstar dit dun drar när duvorna dyrkar damer igen.

Du dammar dåligt men du dammar med drag.

*

Jag skulle vilja att du låg med mig mot väggen i min trappuppgång, eller gärna helst lite mellan den och gatan. För att det var där det kändes som rätt, det var där det kändes som att det skulle vara bra. Trevligt liksom. Lite överraskande. Men så är det alla det där känslorna som är i vägen, drämmer igen dörren till ”bara göra, inte tänka” som jag vill vara bra på. Måste öva på det.

Jag vill ju bara ligga mot en vägg. Men när huvudet sätts på spinn så tar det aldrig slut.

Jag tar efter min bästa J och skriver en plus och minus-lista över min tillvaro just nu. För att visa att jag inte är så deppig ändå förhoppningsvis. Varje gång jag skriver att jag är nöjd och att jag trivs och så, så handlar texten likväl bara om hur krank och fattig jag är. Typ.

+ Killarna som jag bor med är inte hemma nu och då kan jag lyssna på pinsam house, musikallåtar och I got a feeling utan att skämmas. Oftast så lyssnar T på sporten på tv, brittisk indie och spansk radio. D lyssnar alldeles för högt på reggae (samma två låtar på repeat) och går ibland omkring i lägenheten med knytnäven i vädret och gormar på el himno de León eller på republiken Spaniens (inbördeskriget) nationalsång. Allt detta gillar jag, men ibland måste man få glömma och höja volymen just för att man är själv.

+ Jag får dricka jättemycket gott vin för att det är billigt och okej när man inte behöver gå upp halv 7 varje dag. Det finns ett gott rosévin på mataffären närmast oss, där vi dessutom har någon sorts rabattkort. På en välkänd tysk kedja som också finns här finns den godaste lambruscon, bubblig och med samma färg som rödvin. Jag är bortskämd. Och för att döda mitt halsont nu så dricker jag en sipp av det först nämnda och lyssnar på house.

+ Jag har jättemycket fina människor runt omkring mig som tar hand om mig och som låter mig ta hand om dem. Som jag skrev i förra inlägget så är alla inte på topp men ändå känner jag att vi har det bra med varandra. Massa nya vänner, folk att lära känna från början, att bli förälskad i för en kväll eller för flera dagar. Massa nya vänner att dansa och skåla med, att fota och att bli fotad av. Massa nya vänner, sådana som man aldrig kommer att träffa igen. Några nya vänner som jag kommer att träffa många gånger till.

+ Jag ska åka till Barcelona på fredag, och jag ska åka till Marrakech i december och jag har till och med råd att köpa några kryddor och en niqab om det behövs (hjälp?). Jag har saknat havet så mycket, och jag har saknat att resa och nu får jag båda. Äta god mat, gå så att fötterna dör lite, dansa på ställen som jag har dansat på förut, och dansa på ställen som jag inte har dansat på förut.

+ Mitt plugg är jätteintressant och jag stressar inte så mycket för det behöver jag inte. Jag fick tillbaka min tenta och fick två poäng från VG vilket är stort eftersom jag förstod så lite. Jag är nöjd. Och nu har jag en roligare och enklare kurs som till och med känns vettig och som går att applicera på verkligheten. Det kan ju aldrig vara dåligt liksom.

+ Min syster kommer hit över jul, det kommer bli hur fint som helst. Jag har hittat en affär som säljer massa julsaker sjukt billigt, och de har pepparkakor också. Och jag har köpt en rosa hyacint som står här och försöker hinna med mina förväntningar på blomning och doft. Jag tänkte att jag skulle hinna göra vår lägenhet lite mindre killig och lite mer hemma innan hon. Funderar på ljusslingor och fina fat och grejer. Vi har redan för många vinflaskor med stearinljus i (se tidigare punkt).

- Jag ska åka hem snart, och det känns för kort för jag gillar ju den här staden. Men det känns som att jag borde vara vuxen, ta ansvar osv. Bestämma vad jag ska göra i vår åtminstone.

- Jag ska vara ensam här en del i vinter för att alla är i sina hemstäder förutom jag som tänkte att det kunde vara lättande att stanna här. Det är ofta jobbigt med jul hemma, men nu börjar jag få känsla av julen och då känns det lite sorgligt. Att ingen av mina lägenhetskompanjoner kommer att vara här är näst intill läskigt, tom lägenhet i mörkret liksom.. Men syrran kommer, så det ska nog gå bra ändå.

- Jag börjar fundera på om det är okej att dricka vin hela tiden. Det känns ju som att jag är på semester hela tiden. Det kan ju inte vara nyttigt?

Nu kommer jag inte på något mer, och se endast tre punkter på minus. Det är nog för att jag inte har tänkt tillräckligt på saken hehe.

Sedan kommer jag ihåg en rolig grej som alla gjorde på bilddagboken när den fanns. Man skulle skriva fem punkter om sig själv som var konstiga eller roliga och som nästan ingen visste. Jag tror att det blir en dags projekt snarast. J, har du lust att göra en? Tjaarå!

Jag undrar lite vad som händer i Marocko. Eller jag vet ju vad som händer, har ju börjat läsa nyheterna mer regelbundet nu när jag nojjar för att landet jag ska åka till om en månad nästan är i krig. Ryanair suger men billigare biljetter till Marrakech finns faktiskt inte, dock får man ej med UDs rapporter vid köpet. Men jaja, det ska nog gå hur bra som helst.

Annars så sitter jag på samma Pepe Botella idag, liksom förra gången, men har inte varit här någon gång emellan. Ganska tråkig bar egentligen, spansk, kallt och med ett mycket oförutsägbart bredband. Jag borde läsa ”Fear of Knowledge”, jag kom igenom första kapitlet sedan blinkade och gäspade jag mer än vad jag läste så jag tog en liten paus. Det är så kallt när man går upp på morgonen nu att det nästan inte går. Man vill stanna under täcket för alltid. Helst med någon mer än sig själv. Istället går jag upp, tackar heltäckningsmattan (enda gången) för att man i alla fall inte fryser om fötterna, kokar ägg och går och lägger mig under täcket igen. Med sitt dåliga samvete för uteblivit plugg som enda sällskap. Går upp igen och går ut i svinkylan med för lite kläder för att man tror att man bor i Spanien, sätter sig på en kall bar för att plugga och pluggar inte.

Annars är det bra med mig, jag trivs så himla bra. Det är bara ibland som ågrenen kommer fram igen. I fredags så hade jag väldigt roligt, skrattade och dansade och pratade och dansade. Flingade lite med en kille som var en exakt kopia av en kille i Glee (HAHA), bråkade och blev sams med en lägenhetskompis och dansade vals och snubblade runt med en annan. Sedan gick alla hem. Inte jag dock, vilket jag nog borde gjort. På senaste har jag blivit den som alltid är kvar sist, och aldrig fattar varför folk vill gå hem, ”vi har ju SÅ himla kul!”. Oftast har jag kul med de mer uthålliga spanjorerna men i fredags så fallerade kvällen när jag blev kvar. Vet egentligen inte varför men jag kände mig dum och ung. Jag gick hem själv, men alla var vakna när jag kom och då blev det bättre. Jag somnade i vals-lägenhetskompisens säng mellan honom och hans vän. Innan dess så pratade vi om kärlek och olycka. Och jag är nog ganska rejält förälskad i honom. Efter vin och dans mest, men ibland också på vardagarna när han är snäll mot mig.

När jag var yngre och festade som ett djur så hade jag alltid någon fling, en kille som jag var lite sugen på men som inte var så himla viktig. Man träffades ute eller i skolan och så, och så var det över på några veckor, månader. Efter denne så kom en till. Absolut inte på något slampigt eller självbekräftande (kanske lite) sätt, utan på ett socialt sätt. Som att det var så man gjorde. Jag var sån. Jag kommer ihåg att en viss A sa att ”du kan ju få vem du vill” till mig. Förvåningen på den liksom. Jag fick ju aldrig den jag ville ha, jag fick bara killar som var roliga i veckor, månader och som vissa blev mina nära vänner sen. Men ingen sån där som gav mig några större fjärilar i magen eller som fick mig att börja tro på äktenskap. Förutom C, som jag var krank för i många år innan han tryckte upp mig mot en vägg och sa att han ville vara med mig. Och jag som då inte riktigt ville. Det hade gått för lång tid kändes det som. Men det funkade ett tag och sedan funkade det inte längre, mest på grund av geografi tror jag, men säkert också på grund av annat.

Nu mer är känns jag så jävla självdestruktiv på ett sätt. Jag försöker tänka som när jag var yngre och bara börja umgås, men det går inte längre. Jag faller handlöst för upptagna eller överlägsna karlar som jag tror att jag kan hantera och så kan jag inte det. Spanjoren från förra året kan jag nu säga att jag slösade tid på, det tog ett år innan jag förstod. F sa att ”du blev väldigt självkritisk när du var med honom” och att det inte var av mig själv som jag mådde kasst ett tag, utan att det var på grund av honom. Då förstod jag att jag var så där förälskad och blind men på ett sjukligt dåligt sätt. Utan att ens få hångla liksom.

Det är svårare nu än då. Man måste prata om allt och det finns inte längre något som heter ”rinna ut i sanden”. Det är svårt från dagen efter till slutet. Det kanske är bra däremellan men det är på riktigt nu, det är seriöst och det är svårt. Jag får ont i hjärtat, magen, ibland av ren kärlek men det är bara att pressa den tillbaka in igen. Jag får ont i hjärtat när jag har spanskt rosévin i blodet och jag får ont i hjärtat när han är snäll mot mig på vardagarna.

Jag funderar på om det är mindre svårt i Göteborg, om lite av det där avslappnade och oseriösa finns kvar där trots att ALLA faktiskt borde ha legat med ALLA vid det här laget. Men jag är kvar. Jag har inte bott hemma på 1, 5 år snart, det borde väl räcka för att vara exotisk. Fast efter en vecka tillbaka så kommer jag nog hata även det. Tur att det är filmfestival när jag kommer hem, då borde det ju komma lite turister till stan…

Nu blev jag deppig igen, förlåt, jag är verkligen inte deppig. Just nu. En av spanjorerna sa att han tyckte om mig, och att det verkade som att jag var den som tog hand om alla mina vänner som inte mådde bra. Att jag är stabil. Och jag känner mig också oftast stabil. Och som att jag kan ta hand om mina vänner som inte är stabila. För ibland så är man inte stabil och då måste man vara egoistisk för att inte drunkna i allt dåligt mående. Jag har två vänner som jag aldrig har sett så nere som nu och det är också en orsak till ömt hjärta. Den ena av praktiska saker, sådana saker som man måste trilskas igenom och som man kommer att överleva. Men också pågrund av ett parskap som är svårt, ett sådant bekymmer som det känns som om man kan dö av. Den andra av lite praktiska saker och lite sådant som man inte vet riktigt vad det är. Som om man skulle kunna dö av ovisshet och av tanken på framtiden. Jag älskar dessa två så fruktansvärt mycket och ömheten i hjärtat beror på kärlek och handfallenhet. Vad mer kan man göra än att åka hem till en mitt i natten och försöka till skratt. Jag som är så stabil skulle ju kunna ta över lite av det ontet, precis som att någon lång människa borde dela av sig lite av sin längd till mig. Jag vill ge pengar till välgörenhet men jag har inga och jag vill kunna laga trasiga saker.

Spanjorerna som vi hänger med är uppemot 12-13 år äldre än oss och vi pratar ibland hur det kommer sig att de är så snälla och oegoistiska. De hjälper till med allt, allt från djurbett och jobbletande till språklig ångest. Alla i vår egen ålder har på något sätt sig själv i första rummet, även jag. Kanske för att man är så pass instabil, att det är ovanligt att för en längre period må så pass bra att man kan lägga fokus på någon annan utan att drunkna i sitt eget dåliga mående. Jag har haft flera vänner som behövts bäras, som har behövt all min fokus. Men alla fall har det slutat med att jag dragit mig undan för att det inte gick att ta han om både mig själv och en till. Jag hoppas att jag blir långvarit stabil när jag blir stor. Så att jag kan ta hand om mina vänner varje gång det behövs. Utan att känna att man dras med ner, för att man är så galet stabil.

Jag har blivit refuserad 4 gånger nu, av fyra förlag. Sjukt häftigt tycker jag. Jag skickade in mitt manus till 7 olika tror jag. Jag trodde verkligen inte på det, och därför tycker jag mest att det är häftigt att få refuseringsbrev. Jag ska sätta upp dem på väggen hemma och peppa. Eller nåt. Ett av dem var till och med snällt. Jag grät nästan, så snällt var det. Konstruktiv kritik är grejen, även om det var ett ”nej tack” så slängde de också in lite hopp när de sa vad jag var duktig på vissa saker och sämre på andra. Och att om jag skev mer så var jag välkommen att skicka in ett nytt manus. Så himla fint, jag ville typ krama killen! Så nu måste jag liksom skriva mer. Och jag börjar med att skriva ett alldeles för långt blogginlägg…

På fredag åker vi till Barcelona över helgen. Det ska bli såå himla fint, jag saknar havet så mycket som jag ej trodde var möjligt. Så jag ska äta, festa och titta på havet. Helst alla dagar. Det ska bli kul att åka dit när allt som jag hade ångest för när jag bodde där inte finns längre. Jobbet, framtiden (eh) och spanjoren nämnd ovan. Nu är det semester. Sedan har jag semester i december då jag och F åker till Marrakesh och över jul när min lilla syster kommer hit. Det är så en vardag ska se ut, med endast veckor av längtan innan längtan går i uppfyllelse.

Jag har egentligen många fler teman att skriva om så jag kommer att återkomma med dem, då denna text redan är för lång och jag har hunnit bli hungrig. Begravningar och bröllop är ett tema, vikt och feminism är ett annat. Rädsla, mer krankhet, framtiden, Madrid, fest och ett smått överdrivet alkoholintag, mat (är besatt av matbloggar för tillfället), vädret, vintern och dess ångest, spanskt kaffe, spansk service, djur. Där har vi en bråkdel av vad jag tänker på dagarna och som jag kanske (eller kanske inte) borde sätta i skrift. Men inte idag. Istället ska jag plugga lite och läsa lite i boken (på spanska, hjälp) som bråk/bli sams-lägenhetskompisen gav mig igår. Den handlar om ett skeppsbrott. Spännande.

Sitter på ett café som utgav sig för att ha wifi, men man ska ju alltid fråga innan.. Spanien. Så jag publicerar detta lite så där postdaterat om man säger. Jag skulle plugga, jag kan nog kanske göra det utan internet men finner det en sjukt bra anledning till att inte göra det. Plugga kan man göra sen liksom.. Har jättemycket att göra egentligen, men än så länge är deadlinen lite för långt bort för att den ska kännas verklig.

I torsdag hade jag en föreläsning som skulle handla om kvinnans perspektiv på filosofins historia. Redan här är det ju ganska offensive, då vi har en sådan lektion på en kurs på 4 månader, med ca 4 föreläsningar i veckan. Men hur som, då tänker man ju att man kanske skulle ta upp några kvinnliga filosofer som inte är tillräckligt relevanta för att ingå i en grundkurs på grund av vår patriarkala historia, men som ändå är viktiga. Så att man vet att de finns liksom. Men det var inte det vi fick. Istället pratar vi om vad feminism är i de första 45 minuterna. På lågstadienivå. Så jävla sjukt att folk som pluggar på universitetet inte vet vad feminism är, som fortfarande tar upp de håriga armhålorna liksom.  Vår lärare är bra, jag tycker om honom för att han är sådär filosofi-virrig och för att han pratar värmländska. Och på ett sätt tycker jag synd om honom för att det inte är att undervisa feminism som han är betald, den här föreläsningen var ju tydligt endast med för att universiteten måste ”applicera ett genusperspektiv” på allt och alla. Men feminism är allmänbildning. Man ska veta att det handlar om rättvisa och jämställdhet, inte om att kvinnor ska vara som män eller att kvinnor är bättre. Det känns så sjukt förlegad att säga att man inte känner sig bekväm i att kalla sig feminist för att man då ”förknippas” med negativa egenskaper. Typ som att inte raka sig och att hata män. Frågan om man kan vara feminist som man kom upp. Vad i helvete liksom. Men det värsta var när vi började prata om vilka olika sorters olikheter som finns mellan kvinnor och män i dagens samhälle. Lönerna kom upp, höga positioner kom upp. Sedan kom könsrollerna upp. Det som skapar de två föregående. Då säger vår lärare att de finns statistik på de två första, men att könsroller är svårare att bevisa. Att det inte är vederlagd vetenskap. Att det inte finns statistik på det. Vadå att det inte finns statistik, det är klart som fan att det gör. Titta på skolbetyg, titta på ätstörningar, titta på sportutövande, titta på brottsstatistik. Va? I nästa mening säger han att jaja, men det finns ju män som tänker kvinnligt och kvinnor som tänker manligt. Och att ”tänka kvinnligt” eller att ”tänka manligt” skulle då vara vederlagd vetenskap? Som vanligt så blir jag först jävligt arg men ju längre all den här okunskapen fortsätter blir jag bara ledsen. Och galet uppgiven. Det där hoppet för människan, vi är ju rätt smarta ibland, hoppet för att det nog kommer att gå ganska bra ändå. Helt borta. Puts väck. På grund av en lärare och några elever. Som borde veta bättre.

Resten av föreläsningen handlade om vilken feministisk kritik mot filosofin som har funnits genom historien. Kritik mot att historieskrivningen är mansdominerad, kritik mot den kvinnofientlighet som vissa filosofer uttryckt och kritik mot att begreppet ”människan” genom historian varit samma sak som ”mannen”. Ja det är klart att det varit så, för vår historia har varit mansdominerad, överallt, inte bara i filosofin. Det är la inte heller något att vara arg över, det går ju inte att ändra på. Däremot så blir det så paradoxalt när folk i min klass tycker detta är dåligt, men samtidigt inte vet vad feminism är. Den rörelse som har tagit oss till det relativt jämställda samhälle vi har idag. Kvinnor har inte samma status som slavar längre liksom. Om vi någon gång skulle nå målet med ett jämställt samhälle, så är det i alla fall inte deras förtjänst. Snap. Och under två timmars föreläsning, så nämndes inte ett enda namn på någon stackars kvinnlig filosof. Eller någon feministisk filosof. För enligt kursplanen så är kvinnligt och feministiskt samma sak.

Nog om det. Igår smakade jag på godis som smakade gurka. Från Mexico. Det var som en napp typ, grön och smakade galet mycket gurka, på riktigt liksom. Denna skulle man också doppa i ett pulver gjort av salt, peppar, citron och sjukt mycket chili. Min mun dog verkligen, smaken höll i sig i typ 2 timmar. Ändå kunde jag inte sluta. Det smakade liksom mat. Sjukt gott med öl också.

Jag motbevisade mig själv igår också. Inte på grund av gurkgodiset dock. Jag är alltid trött och tråkig, eller jag känner mig sån. Och igår var jag lite bakis och jättetrött och ville helst gå hem efter den första baren vi var på. Te och sängen liksom. Men sedan så vände det. Och så dansade vi till grym musik på en grym bar i flera timmar. Och jag var den enda som inte ville gå hem. Energidryck och vodka är hur jag motbevisar mig själv.

I alla fall så tror jag att jag trivs bättre här än i den förra staden. Mer freedom, mindre pengar, ny miljö. Grymma barer och klubbar. Billig red bull. Inte så mycket kolhydrater för att väga upp onyttigheten. Eh.

La datorn i knät nu och det gick inte för ett stort blåmärke på låret. Kommer ihåg nu att jag gick in i en sådan där liten stolpe igår och sa därefter ”aj, det där kommer att bli ett blåmärke imorn”. Skål på den. Idag ska jag ladda ner en film som visades på en av barerna vi var på igår och sova tidigt. Om det går, vaknade vid halv tre ”i morse”. Såg ut som döden när jag kollade mig i spegeln. Men ingen bakfylla, bara trötthet, men himla glad för att jag är här och för att jag hade en galet god kväll igår. För att jag har träningsverk för att jag dansade så mycket. För att vi var hemma efter grabbarna vi bor med (händer aldrig). Och för att vi var piggare än dem ”i morse”. Snap.

Borde plugga idag men känner att gå på mässa och kolla på dålig film är mer värt. Stressen får komma imorn, eller dagen efter. Eller aldrig. Nu dog Rs dator, och jag är sugen på något innehållande tomat, basilika och ost. Och lite kolhydrater. Besito.

Jag är jätteglad men ack så krank. Glad för att jag är här och för att jag inte gråter längre. Jag var en sekund från att gråta i typ fyra dagar efter jag kom hit. Jätterädd och nojig för att inte ha någonstans att bo och för att alla ska hata mig för att min spanska suger. Men jag hittade ett ställe att bo på, även om det är läskigt så är jag mer nervös nu än vettskrämd som förut. Vi ska åka till IKEA på torsdag och köpa oss varsin säng. Och en badrumsmatta kanske. Och en växt. Och värmeljus. Bellas. Och ingen hatar mig för att min spanska suger. Jag hatar mig för att min spanska suger, men det får ju kanske stå för mig själv. Alla vill förstå mig och de vill att jag ska förstå dem. Jag är nervös för att ingen ska förstå mig men så gör de oftast det ändå. Med lite trix och med lite kroppsspråk. Även dagen innan jag åkte så trodde jag inte att jag skulle (och skulle behöva för min egen fortlevnad) ringa till spanjorer som hyrde ut rum eller boka hostel de där nätterna emellan bostäder. På spanska och på telefon och med öga mot öga med barsk tant. Sa jag att det var på spanska? Lättade lite när en studerande spagge fastnade med sin nyckel i en krok och det blev så där lite ”oj, kan jag skratta nu”.

Jag lyssnar på indiepop (för första gången sedan längelänge) och läser om satslogik och dör lite inombords för att det är så tråkigt. Det jag ville få ut av den här kursen var ju endast att få reda på vad meningen med livet är. Inte att lära mig göra en satslogisk översättning på ”mor syr och far ror”. Men vi kanske kommer dit. Jag gillar min ”klass” (den är inte riktigt riktig då jag endast träffat dem på en chatt) och våra lärare som verkligen är som man tror att filosofilärare ska vara. Dilla runt och tappa bort sig i sina egna resonemang och inte veta hur en webbkamera funkar alls. ”Oj, nu har jag glömt hur man gör här, hur man stänger av den här. Äre nån som vet något om datorer här inne?”. På värmländska. Som om det inte räckte med lite skog och någon att dela säng med.

Förövrigt. Jag ska ju köpa en säng på torsdag. De billigaste är ju 90-sängar. Jag har aldrig i mitt liv haft en 90-säng. Det känns ju jättelitet. Får man plats? Kanske, ja. Men någon annan får väl fan inte plats? Man kan ju alltid hoppas liksom. Eller så fokuserar man på studierna och på sitt vardagliga spansktalande. Och löper därmed mycket mindre risk för könssjukdomar och tonårsgraviditeter. Fast blir det fortfarande en tonårsgraviditet om man får ungen när man är 20? Eller blir det ändå tonårsgraviditet för att det sexet som gjorde en gravid tillreddes (?) när man fortfarande var ett ”barn” själv. Okej, det kanske är roligare att prata om könssjukdomar till och med. Gonorré har jag hört att de har mycket här. Vet typ inte ens vad det är. Samma skit alltihop. Lika bra att strunta i det. Det som man också slipper i en 90-säng är ju det där pinsamma på morgonen. ”Nu är det inte mörkt längre” typ. Det behöver ju inte vara pinsamt, men det är ändå väldigt mycket svårare att somna om de mornarna, även om man verkligen är sugen på att somna om. Jag skulle nog vilja ha en katt istället. En som typ sover på en. Fast korthårig som inte fäller, galet jobbigt att vakna upp på morgonen med en katt på sig och typ hosta katthår. Då hjälper det ju inte om man har en 90-säng. Katter är ju ganska små om man säger. Värmeljus ska vi köpa också, sådana med vaniljdoft. My natural scent. I alla fall, avskrivning. Bara på tal om sängar.

Även om den här lilla texten börjar med att jag är krank, så har jag inte berättat varför. Eller genom att läsa typ valfritt blogginlägg på den här bloggen, vare sig det är från igår eller från 2005 så är det tydligt att det är samma sorts krankhet. Men just idag menar jag. Den är lite speciell. Mest för att jag är glad som få ovanpå krankheten. Stor grej. Men det får bli mer om det senare.

Jag har nog haft världens bästa helg. Är ju alltid annars ganska neggig och trött hela tiden och det var jag även i fredags. Och rädd då. För att jag skäms för min spanska så mkt. Eh. Men i alla fall, det bar av till Villafranca, en litenliten by i norra Spanien. Satt i en bil i fyra timmar och sedan började festen. Spanskt indieband och vin och mer vin och massa knäppa spanjorer och spanskapratande. Med lite vin så går det ju alltid bra. Hoppas att också det ska ge sig. Vi satt och tittade ut över vinfält och plockade några druvor också. Solvarma och herre, vad gott. Åt bröd och avokado hela tiden för att det mesta som fanns i matväg var gjort av bläckfisk. Satt och var töntigt hänförd igen. Och lite dagen efter kvällen före. Men sedan tog spanjorerna fram spriten och det började blåsa och då var festen igång igen. Blev ihälld tinto de verano av en galen spanjorska på en chartrad buss in till ”stan” igen. Lärde mig skillnaden mellan motorväg och vanlig väg och stig på spanska på bussen men det har jag redan glömt. Sedan var det mer fest. Fick en ostmacka på vägen in också, bra grej med nattamat. Jag fick två gratis öl och en gratis drink av en gammal bartender, med läggningen lagd åt andra hållet om man säger, för att han tyckte att jag var söt och för att jag dricksade honom lite extra för att han ville åka till London men hade dålig lön som spansk bartender mitt ute i ett vinfält. Träffade en engelsman som spelade i ett av de två banden som spelade också. Han hade en god dialekt och såg ut som om han kunde varit med i this is england lite. Han gillade tjejer som tyckte att han var intelligent och han hade nog en sådan tjej i Wien. Och han var också töntigt hänförd.

Sedan åkte vi hem och var dödligt trötta. Sov i massa timmar. Gick upp och var dagen efter fast det var dagen efter dagen efter. Något sånt. Men jag har ett bra ställe och bo på nu, ska flytta in på fredag. Och då ska jag lära mig spanska. Och försöka att inte bli kär i en av de jag bor med. Det vore ju ganska rejält jobbigt liksom. Och dumt. Men det är ju mitt mellannamn. Försöka. Tratar på spanska. Eh.

Ja, nu är jag här i alla fall, efter mkt om och men. Vädret är gött, men inte längre 40 grader, hade ju lite hoppats. Men det finns billigt vin och god mat och mina fina vänner F och M. De har hängt med massa spanjorer och jag är lite rädd. Jag vill ju inte vara kvar i den där bubblan men ändå så är jag vättskrämd för att någon ska prata med mig och kräva ett smart svar. Eller ens ett svar. Ingen här pratar engelska, och då tyckte jag att de inte pratade någon engelska i Barcelona. De är engelska professorer i jämförelse. Men jag hoppas att det ändå går. Det måste gå. Annars kan jag likväl bara åka hem och gömma mig i säkra, enkla Göteborg. Tråkiga Göteborg. Där kvällen slutar i ”aja, det finns ju ingenting annat att göra”. Jag vet att jag kommer att hamna där förr eller senare. Eller inte hamna, utan faktiskt vilja flytta dit. För att bo, och för att ha fler sådana där kvällar. För att man får ha dem med folk man gillar. Kanske.

Men under tiden jag varit hemma så har jag varit lite förvirrad. Lost om man säger så. Ena dagen nästanlycklig och andra dagen bara gråtit. Hela dagen. Och tittat på tv. Bra combo. Jag har ju inte haft en plan. Eller jag hade en plan och den sket sig och då satt jag där och väntade på massa administrativa beslut för att få tillbaka min plan. Och innan dess så kunde jag inte ens beställa en flygbiljett. Väntade, skrattade, drack vin, grät och tittade på tv. Drack dumt mkt kaffe en gång också. Och blev som bakfull i två dagar. Jättedumt. Hur som så var det parentesen igen. Att vara emellan. På väg ifrån och på väg till. Och den perioden blev för lång. Ingen rutin överhuvudtaget på 6 veckor. Det låter kanske torrt men i alla fall jag pallar inte det. Jag borde ha börjat plugga för typ en månad sedan men kom in sent och alla böckerna var beställningsvaror. Alla 31 av dem. Det är på grund av dem som det ens finns begreppet ”fattig student”. Nu har jag kanske 15-17 av dem. Vet inte hur jag ska få tag på de andra, eller ens om jag behöver. Obligatoriskt kan ju vara lite luddigt. Jag kanske borde åka ”förbi” Berkeley och hämta dem. Och Oxford och Harvard och Cambridge. Kanske.

Nu sitter jag i en liten sala de estar, jag får inte vara inne hos M för hon har en lektion i muntlig språkfärdighet och vill inte att jag ska lyssna. Jag hann inte heller få lösenordet till internet så jag kan inte ens facebooka. För om jag hade kunnat det så hade jag ju inte suttit med word framför mig liksom. Har ju som synes på bloggen börjat prioritera andra saker än att skriva. Som jag gjorde hela tiden förut. Och nu har jag blivit dålig på det igen. Jag hoppas att jag kommer att ta upp det igen nu när jag är här och hur som kommer att spendera mkt tid vid datorn. I alla fall så har jag skickat in min ”bok” till några förlag. Och jag sitter faktiskt spänt och väntar på mitt första refuseringsbrev. Det kommer att vara en milstolpe i mitt liv. Asspännande verkligen.

Förresten. Jag pluggar ju filosofi nu. Eller jag har verkligen precis börjat. Men jag står fortfarande fast vid att det är mindfuck. På en akademisk nivå. Helt galet att man ska behöva tänka så mycket. Och i filosofi så är ju allting cirkeldiskussioner. Man kommer aldrig någonstans. När man har valt ett argument som man tycker stämmer så läser man lite till och då finns det tusen argument emot det första som man också tycker stämmer. Men å andra sidan så kan man då säga att man utifrån sitt eget liv och sina egna erfarenheter har ”goda skäl” för att tro på det första. Men man har ju inte kommit fram till något ändå. Mindfuck. Ja.

-

Litet hopp, nu har jag varit ute på stan lite. Druckit kaffe, köpt två handdukar och ett solpuder (behövdes delux) och träffat F som hade näsan i en bok och åt avokado. Jag och M ska o kolla på ett rum till mig om typ en halvtimme också. Det är mamma och dotter som hyr ut ett rum. Jag är lite tveksam till det men det beror ju lite på hur det ser ut kanske. Innan jag ringde så ville jag verkligen dö typ, nästan grät i alla fall. Men jag förstod mer än vad jag trodde och hon förstod mig och hon var jättegullig. Så kanske. Om det inte känns som att jag inkräktar och är en jobbig tonåring som super och drar hem karlar när ungen ser på typ. Eller ja. Helst vill jag bo med typ 2-3 bra människor som hellre pratar spanska än engelska men ändå kan lite. Och som är roliga och är intresserad av att lära känna en liksom. Och så ska det vara en fin lägenhet också, och så måste den ligga bra till, helst nära en park och ett gym och en bra grönsaksaffär och så. Eh. Plus massa annat. Det kommer att gå bra för mig. Wööh.

Nu måste jag nog gå ändå. Men jag ska försöka vara tillbaka snart. Ska ju lära mig att skriva bra igen. Och då måste jag ligga i. Nu. Kolla rum.

Den första hade sjuk mjukt hår och var det sötaste. Han sa att han gillade min röst. En komplimang som jag varken före eller efter det fått. Det var fest och jag var jätteung, så ung så att jag inte kommer ihåg allt som hände då. Vad jag gjorde och vem jag var. Jag gjorde dumma grejer och hade ett bekräftelsebehov större än mitt eget ego (samma som idag, bara att nu finns där också lite behärskning med i bilden), och varje gång jag gjorde dumma grejer så fikade vi på stammis-caféet och la ut de dumma sakerna och ångesten eller ibland försvaret rätt ner på bordet för långdragen analys. Han blev också så klart utsatt för det. Det var fester hela tiden och på dem fanns det mycket och många ursäkter för att komma undan dumma grejer. Men en dag så var det inte fest. Och jag träffade honom, när vi inte var på fest och när vi inte var i skolan. Jag blev följd hem och jag pajade allt. Jag tror att jag grät. Men som sagt var jag så ung och kommer inte ihåg, det kan vara efterkonstruktion. Jag pajade det för att jag var feg. Inbillade mig för att det var för att jag ej ”kände” rätt. Men vad fan, jag var jätteung och jag tror att man lurar sig ännu mer då än nu. Men jag pajade det. Sedan blev vi vänner, men jag har fortfarande lite dåligt samvete ibland.

Den andra tyckte ingen om. Vi träffades på valborgskvällen i en kyrka. Jag tyckte att han var charmig på grund av han visste allt. Även om han inte gjorde det, vilket jag kom på mycket senare. Sockersöt i alla fall. Fortfarande är minnet suddigt, men jag kommer ihåg att han spelade piano och att jag egentligen bara ville hångla. Sedan fick jag höra från någons kompis kompis att han inte riktigt såg på mig som jag ville. Jag blev ”dumpad” vid havet i ösregn. Efter det kom jag på att han ej visste allt, jag kom också på att han nog var ett stort fan av dramatik. Egentligen var det inte så farligt. Han ville ha storslagenhet (regn/piano) och jag ville hångla. Men det ösregnade och jag satt på en bänk på ett torg och struntade i att det ösregnade och så tror jag att jag blev stött på av en uteliggare och jag grät och sedan att jag blev riktigt räddad av en fin vän som jag inte tror att jag hade förväntat mig det av.

Den tredje hade stort lockigt hår och vi hängde en del i Slottsskogen för att det var sommar. Jag kommer ihåg att det var ett stort bål en kväll, och att det var ganska kallt. Han var musiker som många av de andra, och det är han fortfarande, till skillnad från många av de andra. Lite hippie-aktig liksom, och väldigt snäll. Och blyg som jag. Vilket ju inte var så lyckat. Jag tror att det mest var någon sorts besatthet, eller kanske något att hålla sig sysselsatt med när "alla andra" också var förälskade. Under den tiden så träffade jag också en kort fling. En fix idé från min sida, för att alla andra... Och det var alltid fest som sagt. Han var väldigt dryg, bra självförtroende trodde vi då men nu i efterhand vet man ju bättre. Nästan elak ibland, så att jag var nervös hela tiden. Nyttigt, verkligen. Sedan hade vi tv-kvällar. Tittade på olika serier, mest OC, och bakade kladdkaka som nästan aldrig hann bli kaka utan stannade som kladd. Ibland i folks hår och på kläder. En gång slog vi till på muffins och det hamnade diskmedel i halva smeten. Och vi var ett gäng, och det var alltid någon som fnittrade blygt eller som råkade nudda någons hand. Fortfarande innehållande mycket bekräftelsebehov.

Sedan träffade jag en fjärde, som jag behandlade dåligt för att jag inte kan hantera att
göra människor ledsna. Jag bara svamlade bort viktiga saker med oviktiga saker och undvek. Fast det borde finnas en gräns, jag har fortfarande dåligt samvete för det också. Han hade och har fortfarande stort lockigt hår och det finns fina bilder på oss. Fin dialekt och lite äldre och lite bättre än mig, spelade och spelar i band. Typ coolt. En gång på en klubb så lyfte han upp mig högt i luften, det var verkligen fint. Det var mycket klubbdimmor, falska leg och sprit. Och bekräftelsebehov. Det är nog den killen som jag ärligt kan säga att jag önskar all lycka i världen till. För att han verkligen förtjänar det och för att jag har känt honom så länge och fortfarande inte hittat några dåliga sidor. Klichéerna bara regnar här bortifrån, men ja, det är sant. Han har drömmar också, sådana drömmar som jag kan godkända även med min otäcka elitistiska sida som viskar ord som intellektualitet och ambition. Tråkord. Än en gång så önskar man att man kunde kontrollera känslor.

Någon gång mitt emellan allt detta så träffade jag han som får bli nummer 5. Han var rödhårig och ny och var lite häftig för att han var ny. Kändes äldre. Det går egentligen inte att sammanfatta för att det har hänt så mycket. Jag var kär/besatt ganska länge innan jag glömde, sedan kom han tillbaka och vi stod i min hall och jag grät jättemycket för att jag nästan hade lyckats glömma men han undrade om vi skulle vara med varandra ändå. Och på den vägen gick det och jag var kär och ibland grät jag, i slutet grät jag väldigt mycket. Så mycket att jag blev rädd för mig själv, det blev så fysiskt och jag kunde inte sluta. Och det handlade inte om att vi skulle göra slut, utan för att det skulle ta slut på grund av jorden har två sidor och vi var på varsin av de sidorna. Sedan var vi tillsammans men ändå inte och det blev konstigt och jag mådde åt helvete först och gjorde mer dumma grejer och kanske till och med gick vidare, efter många om och men. Men innan det var det sommar och vi hängde på en båt och i parker och lite överallt. Det var grymt. Jag skrev jättemycket, och mycket det jag skrev blev senare tryckt mellan pärmar med en solnedgång och en telefonstolpe på (som man förövrigt kan köpa av mig för 50 spänn!!!!! Eh.). Han skrev också, eller hade i alla fall gjort och jag älskade och älskar fortfarande det han skrev. Efter det så har jag alltid velat lära mig att rimma. Bra sammanfattning va? Som sagt, det är för mycket. Mestadels väldigt bra saker.

Efter det så träffade jag en sjätte man. Ännu en med fin dialekt och det var väldigt skönt att han inte var från stan. Lite hemligt och utan drama. Jag såg hans stickade tröja över dansgolvet på en klubb och var glad och lite full och tyckte att han var söt. Så vi pratade och pratade. Jag var egentligen där med en vän och vi skulle hänga hela kvällen, men hon började prata med någon tråkig så att jag skulle få prata med min nyfunna. Cred till henne. Han lyssnade på Bob Hund och det sammanfattar på något sätt. Hallgolv och jag gick hem med klackarna i handen. Spårvagnar mitt i sommarhettan och klibbigheten i luften. Bra grej. Jag trivdes och han är snäll, har fina ögon och är intresserad. Han går i Js klass numer och de är vänner, och de skulle komma till min nya stad också, men saker kom i vägen. Synd tycker jag. Vi klickade första kvällen och har klickat sedan dess.

Sedan träffade jag en sjunde lite och det var kul då men det var mycket saker med det som inte var okej. Mycket saker som var hemligt och som var bakom ryggar. Jag trodde verkligen att en av mina vänner skulle döda mig när jag berättade, men hon skrek bara högt så att det ekade över hela Linnégatan. Jag vet inte vad mer jag ska skriva om det, det slutade så surt alldeles för lång tid efteråt. Men det var ju bra ett tag. Hans mamma var väldigt fin också, hon odlade mandelpotatis i plastpåsar på balkongen och åkte till Azorerna för att kolla på fyrar. Typ så.

Sist men inte minst har vi nummer 8, som jag redan har skrivit om i miljoner tecken. Spanjoren som jag dör för, fortfarande och hela tiden. Det var grymt i veckor, nästan månader och sedan rann det ut i sanden, precis som min livsglädje. Eller nja, kanske inte riktigt hehe, men ja, det var jävligt jobbigt. Är fortfarande ibland. Jag har aldrig känt så där innan, jag har aldrig dött så många gånger för en person. Jag har gråtit själv och jag har gråtit med alla jag känner, i duschen, i solen, på jobbet, på afterwork bland massa folk från jobbet som jag inte känner och så vidare i oändlighet. Jag tror att det är lugnt nu kanske, men om jag träffar honom så skulle jag dö igen. Jag vill beskriva honom med superlativ men det går inte, det är inte okej och det är klichéer, dessutom är det LITE självdestruktivt. Han är för gammal också, 6, nästan 7 år äldre. Bortförklarabortförklara. Men i alla fall, det är lugnt och snart flyttar jag härifrån och då är det mer lugnt. Även om det typ skulle kunna hända att jag stötte på honom i Göteborg någon gång, och ändå få hjärtattack. Bara för att han är killen som alltid kommer att dyka upp. Det sjuka är att han inte ens vet om det.

Vad jag har lärt mig av det här är... SKOJA! Eh.

Pratade med en av mina roomies om det här för några dagar sedan, om att vi dras till störiga killar. Killar med alldeles för mycket självförtroende som man egentligen inte bryr sig om. När jag träffar sådana så blir jag rolig och "djärv" (töntigaste ordet), jag vågar säga och berätta saker som jag inte annars vågar. Jag är inte intresserad av sådan killar men jag dras till dem för att de gör mig rolig. Rolig och djärv. Och de brukar tycka om mig också. One way love. Eller något. Det är ju surt att de människor man faktiskt är intresserad av inte gör en rolig.

Jag ska åka hem snart, det ska bli riktigt skönt. Jag har sommar här nu och om en månad när jag är i Sverige så kommer det att vara vår fortfarande. Och sedan, efter fem dagar, så får jag åka tillbaka till 40-gradig värme. Det bästa som finns.

Nej men, jag skulle nog faktiskt vilja skriva att jag har lärt mig något av det ovan. Men det är inte så mycket. Jag har lärt mig vad jag inte vill vara. Jag vill inte vara nervös så att jag pajar allt, när det börjar bli jobbigt så vill jag tänka ”slåss” istället för det andra, ack så förstörande alternativet. Jag vill kunna vara lugn, så lugn så att alla i min närhet också blir lugna och att allt bara blir harmoniskt och gött. Jag vill inte vara så pass nedvärderande på mig själv att jag inte kan lita på vad jag säger eller vad andra säger till mig. Jag vill inte vara den som ger upp eller som gråter på after worken. Jag vill inte vara den som gör dumma grejer för att jag är ENSAM och har druckit för mycket vin. Jag vill kunna göra dumma grejer utan att kalla dem dumma grejer efteråt. Jag vill kunna titta på de viktiga människorna ovan och känna att jag kanske förtjänade i alla fall någon eller några av dem. Men det är på väg. Med självinsikt måste väl också förändrig kunna komma. Jag är SÅ glad att jag känner alla de jag känner, för att (nästan) alla jag känner är grymma. Och ibland, eller i alla fall de störiga av dem, kanske faktiskt tycker att jag är lite grym också.

Så där, ett mer peppat inlägg. Kanske. Det brukar bli så att jag säger det och sedan slutar det ändå lika krasst som vanligt. Fast denna gång ska jag försöka. Vi jobbar numera, eller som sagt, försöker att jobba enligt attraktionslagen. Om du är peppad så blir folk om kring dig också peppade. Om du är sur så blir andra sura, vilket man så klart ska undvika. Om vi klarar det så blir det en utvärdering om några veckor. Haha kanske.

Det känns inte som att jag har flyttat hemifrån. Det känns som att jag är på en väldigt lång semester. Att man till slut fick det där evighetslånga sommarlovet. Detta är endast i två aspekter: tids/rum-uppfattning och total frånvaro av utmaning. Det känns inte som att jag är i något exotisk land, det känns inte som att jag gör saker som jag inte kunde ha gjort hemma (förutom att ligga på stranden i mars kanske) och det känns inte som att jag utmanas här mer än vad jag skulle gjort om jag bott hemma och fortsatt att plugga, kanske snarare tvärtom.

Men något måste ju ha hänt. Jag har bott här i 10 månader nu, bott med vänner, tjänat egna pengar och försörjt mig själv. Jag har handlat mat, planerat (typ eh…) budgetar och samordnat organisation av ett hem, med folk som är lika vana vid att bo med sina föräldrar som jag är. Men det är fortfarande enkelt. Jag ville lära mig spanska, se det riktiga Spanien och skaffa massa spanska vänner. Istället har jag inte lärt mig mer spanska än vad som krävs på restaurang eller på saluhallen, jag har sett mycket av Barcelona men jag har inte hittat något som faktiskt är genuint med staden (mer än att den kanske är genuint icke-genuin) och jag har inte fått en enda spansk vän. Den enda spanjoren som jag kan säga att jag känner har jag numera dumma känslor för, vilket ju inte är helt funktionellt om man säger så. De andra spanjorerna jag träffat har snabbt försvunnit. Påfylld telefonbok utan nytta. Däremot har jag hittat massor av grymma människor som jag är jätteglad att jag träffat, och jag har nu platser att sova över på i ganska många delar av Sverige. Men ändå.

I alla fall, jag börjar bli trött på nostalgin, på sammanfattningar och på ”allmänna uppfattningar”. Idag har det regnat, i helgen var det 25 grader men jag jobbade. Men jag gick i alla fall, när jag gick från jobbet så hade jag först varit tvungen att springa in på toan och dra av mig strumpbyxorna. Nästa fasbyte är när jag slipper ta på mig dem på morgonen innan jobbet. Imorgon så måste det vara fint väder, eftersom att jag är ledig. Jag ska hänga på stranden även om det regnar. För att bevisa att det måste vara fint väder. Eller nåt. (Attraktionslagattraktionslagattraktionslag).

Jag har sökt till högskola, spanska, grundkurs, heltid och på distans. Vilket innebär vart som helst. Mina päron blev lite tjuriga. Eller kanske mer ledsna, och oroliga för att min syster ska vara ensam. Men Sverige, nej, inte så sugen. Vill liksom hellre svettas tills i november. Och spanska vill jag lära mig. Eller snarare måste. Om jag inte lär mig det nu så kommer det fan aldrig hända. Och om det händer nu så kanske jag till slut kan åka till Latinamerika och kajka runt. Hitta en vän och flytta. Äta tropisk frukt och bli brunare än aldrig förr. Nu är jag bara turist. Jag vill bli engagerad och en av någonting.

Paus för sovande, återkommer imorn.

Det regnar nästan idag också. Det suger ju eftersom jag varit ledig idag med. Men jaja, man vet ju innerst inne att det kommer. 40 grader i skuggan, och att man då kommer att klaga för att det är för varmt (men vi har faktiskt ingen AC, så det kommer att bli hårt… men mest nice). Det enda jag har gjort idag är att tränat. Jag har så mycket träningsvärk från förra gången så att det kändes som att hänga i en mangel så fort jag rörde på mig. Dessutom har rullbanden på mitt gym en tendens att höjas, så att man alltså springer i uppförsbacke hela tiden. Döden. Och alla hunkar runt omkring en, eller det finns hunkar och sedan finns det latinamerikanska hunkar som är tatuerade som ligamedlemmar. Jag passar inte RIKTIGT in. Men det är gött ibland, när man inte känner sig som  om man hänger i en mangel.

Idag kommer en vän till F och på måndag så kommer AGNES! Det ska bli så himla roligt, jag har saknat henne och det känns som att hon fattas här i stan. Fast egentligen drog hon sig väl tillbaka i tid, nu när vi andra bara är kvar för enkelhetens skull.

Jag funderar på flytta till Madrid. Men även denna gång så kan jag vara för feg för att göra det själv. Jag är så jävla klen och vågar verkligen inte. Steg för steg. Och Madrid är i alla fall lite läskigare än här, kräver förhoppningsvis lite mer mod och självständighet. Spanskan känns också jobbig, för att det är ett sådant stort projekt. Som att jag inte kommer att vara nöjd förrän jag kan eller i alla fall lagt allt mitt krut på att försöka kunna. Samtidigt som det är en kunskap som är svår att underhålla i Sverige, om jag ska kunna så måste jag tvingas att kunna, eller snarare behöva kunna för att överleva. Klart man lär sig då. Det jag ska göra är att plugga den första grundkursen och vi får väl se hur långt det tar mig.

Jag är orolig för två av mina sambosar. En har konstant blodsockerfall, påminner om min syster som i en sekund håller på att ta livet av alla runt omkring, men så fort hon får i sig mat så blir hon gladhög. Det sista där låter väl trevligt, men det är nog inte så nyttigt. Och det är svårt att veta hur man ska hantera det. Den andra har kärleksproblem, problem som inte skulle funnits där om det inte var något STORT fel på killen som utlöser dem. Inte helt okej faktiskt, ingen sårar mina vänner på ett sätt som är så INTE OKEJ. Han är fan knäpp, har hela sitt rum full med djur och ”förstör hela charmen med Tofsen”, helt enkelt han förtjänar inte min vän. Men det hjälper ju liksom inte, det förstår man ju. Det spelar ingen roll hur surt det varit, hur knäpp eller korkad han är eller hur många exotiska djur han tar hand om, det gör fortfarande helvetes ont. Innan jag kom hit så hade jag nog inte känt hur ont det kan göra. Hugget liksom. Och varje gång så förtjänas det inte.

Det där med karma är ju ett skämt.

Jag tror att jag mår bra nu. Jag är uttråkad och ganska rädd, men känner ändå att det är ganska lugnt. Jag är ensam och mitt bekräftelsebehov växer sig alldeles för gigantiskt vilket gör att gör korkade saker men jag blir inte dömd för det (mer än av mig själv). Tror jag i alla fall. Jag tänker fortfarande på mina dumma känslor men frånvaro visar sig inte vara det mest smärtsamma som finns. Däremot är ett plötsligt uppdykande det som troligast skulle trycka ner mig igen. Jag är muy tranquillo. För tillfället är det mesta lugnt. Sommarn kommer snart och jag kommer att bli brun. Om en månad så åker jag hem i några dagar och till dess så borde mitt liv vara lite mer uppstyrt. Och då är det ju ännu mer lugnt och då kan jag nästan känna slutet på tunneln. Så det är lugnt.

Jag tycker så mycket om tjejerna jag bor med, och jag tycker om de två killarna som smiter ut ur två av tjejernas sovrum på mornarna och jag tycker om deras vänner. Jag har nästan ett nytt ”gäng”. Som man hade för länge sedan, och nu då tydligen har igen. Man lagar mat, städar och gör planer tillsammans och det är som det ska vara. Skrattar och gråter, längtar och bryter ihop, pratar om viktiga saker. Allt väldigt bokstavligt. Även om det inte känns så nu så kommer jag nog att komma ihåg det här som en bra tid om 20 år.

Det här var allt för denna gång för att jag är väldigt hungrig nu. Förövrigt så undrar jag så klart vem DraculaLover2000 är, någon som verkar rörd men också lite skum… Jag har detektivat lite och kommit fram till Madrid. Jag känner väl ingen i Madrid?

Jag önskar att jag inte var en sådan brud. Jag har alltid haft feminismen i bakhuvudet, vad som än var ämnet, så har jag alltid haft "genusperspektivet". Jag läste om lärare som sa "men det är för att han tycker om dig" när man blev ryckt i flätan, innan det faktiskt hände mig. Jag läste "Under det rosa täcket" och googlade Simone de Beauvoir när pojkarna i min klass stod 20 stycken runt en dator och kollade på mjukporr på skoldatorerna när det egentligen var "uterast". Jag hade långt hår men pajade det genom att färga en stor del av det rött och ibland blått. Jag ville diskutera politik i klassrummet men de enda som gjorde det var min lärare och en lite konstig kille i klassen (som jag nu förstått hade rätt kommunistiska åsikter, vi var tolv år). Så jag vågade inte riktigt, men jag satt och lyssnade på dem, när resten av klassen stod runt datorerna och kollade på mjukporr. Tjejerna sprang dit och sedan därifrån och skrattade och var arga om vart annat. Fnitterförsvar. I högstadiet var det demonstrationer och kvinnokamp och alla män är potentiella våldtäktsmän och dåliga rim: svarta och vita, tillsammans mot de rika. Tjejer som hånglade med tjejer och jag undrar fortfarande varför det kändes som att alla var lesbiska på SUFs första maj-möten men att man inte skådade en bög på långa vägar. Man var visste massor om könsroller, men endast om de manliga, bara när de handlade om Barbie så tänkte man på de kvinnliga. Jag är inte så mycket äldre nu men jag tror att jag har mer perspektiv nu, ser på alla sidor och har därmed blivit neutral. Eller inte neutral kanske, rädd för att argumentera för bara en sida. Jag hatar människor som inte kan, som pratar mycket men ändå så lite, som att de inte lyssnar på sig själva. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän och det finns nästan fler kvinnliga könsroller än manliga. Som vi själva underhåller dygnet runt. Men jag är fortfarande feminist, väldigt mycket så. Ibland kan jag inte hålla mig för skratt för att allt är så jävla skrattretande. Jag kan inte hålla mig från ett uppgivet skratt. Lägre löner, sexuella trakasserier, den kommersiella "mjukporren", osvosvosv. Men ändå så är jag en sådan jävla brud själv.

Jag kommer ihåg vad han hade på sig första gången vi sågs, även om jag inte kan komma på att jag någonsin har gjort det förut. Jag vet exakt hur han luktar, som kommer i små pustar från andra sidan bordet när han gestikulerar. Jag tycker att han oftast inte har de snyggaste skorna, det tänker jag bara på för att F gör det. F tycker att skor är viktigt. Men hans skor är inte hemska, bara vanliga. Hans fina händer. Jag vet hur hans rum såg ut i somras, jag kommer ihåg hans lilla säng. Den halvgräsliga inredningen i resten av lägenheten. Den lilla pation med den vissna palmen. Och jag kommer ihåg hur det var. Och eftersom jag är brudig så kan jag inte sluta tänka på det heller. Det suger. För jag villvillvill, men nejnejnej, det kommer inte hända. Istället rann det ut i vänskap och jag bölar, kanske inte varje, men varannan (okej mer än så), gång vi setts. Jag blir knäpp, köper svindyra klockor fast jag inte har råd med mat, slutar bry mig om att jag inte har råd med mat, gråter och skrattar på samma gång, går jättelångt i regn med tygskor, funderar på att söka jobb på en bar (nästa gång kommer det att hända), drömmer feberdrömmar, blir oprofessionell på jobbet och börjar prata om betydligt mer personliga saker än vädret med kunder som bara blir obekväma och med avslut då man bara avbryter varann och allt blir konstigare. Jag fylls med töntigt hopp och "möjliga" framtidsplaner när han pratar om Sverige. Jag skäms som jag aldrig skämts förut när han skäller på mig för att jag är på semester här. Att jag inte gör något vettigt. Äta, jobba, sova, dricka öl. Vilket liv va.

Jag funderar på om det är bara jag som har roligt när vi ses, fast jag tror ändå att han tycker att jag är lite rolig ibland. För vi skrattar och skämtar och så. Och jag funderar på om hans vänner då är mycket roligare än mig. Om jag inte är så rolig som hans andra "brudar" eller något. Som gör att jag var okej för ett tag men inte nu, för nu har jag blivit tråkigare än hans andra vänner. Jag vet att jag är brudig och jag försöker att inte vara det. Men det går inte när man är knäpp. Så jag är helt enkelt körd. Jag har aldrig varit så här körd i hela mitt lilla töntliv. Men nu jävlar ska det lidas. Antingen så släpper jag bomben, som D tycker, eller så lider jag i tystnad för att jag fortfarande får umgås med honom. Självdestruktivt men som jag tycker, eller jag vet inte.

Jag är galen och knäpp och galen och förälskad like hell. Jag känner mig som ett monster. Och det blir inte bättre av att jag är den enda som (teoretiskt sätt i alla fall) inte har sällskap på nätterna i mitt hem. Okej då, det gör faktiskt inte så mycket egentligen, killarna är söta allihop. Men ändå.

När jag läser igenom det jag precis skrivit så mår jag lite illa av mig själv. Jag vill vara hård och lycklig och självständig, som kvinnorna i Sagans romaner. Som säger till tråkiga män att ta djupa andetag för att det luktar vår ute. Som flörtar hela nätter och sedan säger artigt hejdå vid dörren. Tjaråå helt enkelt. Vore fint, romantiskt och fint. Och säkert nyttigt också. Veta vad man vill och är och det andra är inte viktigt. Jag går istället hand i hand med någon kort spanjack som jag inte kommer ihåg, väljer tjafs och gråter. Inte så stabil just nu. Jag tänker bara på att jag vill sticka in näsan vid hans hals.

Jävla skit.

Jag funderar på om jag är rotlös nu. Om jag någonsin kommer att nöja mig med götet mer än i semesterintervall. Om jag är dömd till the highway. Tvek. Men lite så, jag vill inte åka hem. Jag har inget att göra hemma. Men jag vill nog inte vara här så länge till heller. Jag lär mig inget och lever i tråkigaste rutinen. Det som är bra är att alla tråkiga saker man gör här är lite roligare än om man skulle göra det hemma. Att man träffar nya människor som inte känner och vet massa saker om ens andra vänner eller om en själv. Och solen skiner och havet är väldigt nära. Även nu när det regnar ibland och blåser ibland så är det fan det bästa med den här stan. Horisonten. Och att jag tänker bada innan första mars. Med reservation för oförutsedda händelser. Typ att jag dör av heartache. Eller att klockan ringer 05.30 en gång för mycket.

Jag skulle skriva om döden också, men det är för svårt. Men jag har funderat. På sociala regler och att de ligger över allt, över alla trauman, över alla döda barn och föräldrar, över krig och tsunamis, jordbävningar och "terrorattacker" (går fortfarande inte med på att det är ett riktigt ord). Att man ska behöva uppföra sig när man är lider. Man begravde min pappas bästa vän förra fredagen. Jag grät på jobbet. Så att den där white trash-mamman vid skrivbordet bredvid blev alldeles nervös. Jag hatar att de har glasskärmar ovanför skrivborden. Eller i alla fall då. Annars så förbättrar ju det ”arbetsmiljön”. Det är mer än vad man kan säga om den vidriga heltäckningsmattan.

Jag tror inte att jag kommer så långt i det här ämnet. Jag har massor i huvudet, men det är nog inte klar än. Jag tror att jag började tänka på det för att det är så lika (eller vad fan vet jag egentligen), döden och den här tonårsförstörelsen alltså. Eller kanske inte lika, men likheter finns det. Känslor som gör en knäpp, så att man inte vet vad man ska ta sig till. Inte veta vad man ska göra av sin kropp, sina händer och sina svidande ögon. Och blickarna utifrån sin lilla bubbla. Så när jag är klar med mitt processande så kommer det så klart hamna här.

Nu är jag ensam hemma, har knappt träffat mina sambos på två dagar, de jobbar sent och jag tidigt. Det kliar som fan i min hals, och det enda jag vill göra är att sova i 10 timmar i sträck. Och dricka kaffe utan att behöva det. Och slippa somna efter en clara (pinsamt). Skateboardljud från gatan och grannarna i trappen, annars bara ett lite för högljutt kylskåp. Förhoppning att det inte ska vara kö på jobbet så att jag slipper jobba. Inte palla disken. Jag har köpt en rosa tekopp men jag måste diska den. Funderar också på om man kan göra knäckebrödsmackor dagen innan så att man slipper GÖRA på morgonen klockan 05.30. Fast där gick nog gränsen. Mjukt och äckligt. Jag åt en banan idag också, jag har inte ätit en banan på, jag lovar, 3 år. Inte bara så där. Men just idag blev jag sugen.

Okej, det här var dillet för att stryka över allvaret och ångesten tidigare. Hoppas att det lyckades. Klockan är nu 20.15 och om jag går o lägger mig nu så kommer jag ändå inte få sova 10 timmar. Jag är som sagt körd. Save me helgen.

Idag innan jobbet så tog jag en liten prommenad innan jobbet, jag är så försoffad så jag
kände att luft var en bra grej. BCN är lite mulet idag, precis när jag gick ut genom porten
så duggade det lite, men det slutade snart. Jag tror att F hade snott mitt fina
leopardparaply, jag letade men jag hittade bara ett lite visset och kvarglömt svart. Det
behövdes som tur var inte. Gick ner till hamnen och tittade på turistande par och grått
vatten med bensinskimringar på. Linbanan som går över vattnet var nästan tom och samma sak
med las golondrinas, båtarna som visar upp Vila olympic som stadsborna är så stolta över.
Innan världsutställningen så var "stranden" en stenig soptip, men sedan så importerades
massa sand från Brasilien eller hur det var, och nu är det ett paradis för feta tyskar. Även
jag älskar det, inte för stranden, men att havet ligger 20 mins promenad från min säng.
Bästa afterworken. slår öl och rökluktande kläder. Jag längtar så himla mycket efter
sommaren, och jag tror att den kommer snart. Eller så fort jag ser minsta tecken så kommer
jag att ligga där och "steka".

En grej till, jag hittade en båt som är till salu, och jag vill verkligen, verkligen ha den.
Den är nu ett B&B och heter willow-något. Een jättestor skuta (ingen aning egentligen vad
skuta är, är inte så inne i båttugget om man säger, men det är en sooort båt i alla fall),
från typ 40-50tal. Med rosmarinplantor på däck, och kläder som hänger på tork på diverse
tampar. Sjuktromantiskt. Om den ligger kvar när det börjar bli varmt så ska jag lära känna
de som har den, kanske bli kär och gifta mig med ägaren. hoppashoppashoppas. eh.
Sitter på jobbet och drömmer mig bort nu när det för en gångs skull inte är någon kö. Jag
älskar när det inte är någon kö, då kan man läsa, dilla, fylla i töntiga lunarstormmallar
typ "när grät du senast?" och "är du oskuld?", skrika vulgariteter över hela kontoret och
hoppas att det ej piper till i headsetet precis då. Ibland tycker jag typ om att jobba i ett
stort kontorslandskap tack vare alla intriger. Att man kan titta på folk som hånglade plakat
i helgen, blickar ner i marken, spirande kärlek, spirande kåthet, spirande desperathet, och
slagsmål framför allt. På mina 7 månader här så har jag bevittnat 3 slagsmål. På arbetstid.
Älskar det. Speciellt när man sitter i samtal med en 95-årig tant som ska byta antennsladd.
När jag åkt hem för jul så fick jag också nys om att det hade varit det största dramat ever
på julfesten, någon hade slagit ner tomten, en liten söt, oskyldig katalan! Och sedan hade
vår platschef och personalansvarige slagits också. En av dem har fru och två små barn.
Älskar det. Vuxna människor liksom.
Sedan blir jag alltid utskälld av katalanerna i kontoret bredvid för att jag alltid glömmer
att stänga dörren mellan kontoren ordentligt. Ganska jobbigt att bli utskälld på katalanska.
Jobbigare att bli utskälld av den 70-talist killen från Stockholm som jag pratade med
förut. Han var verkligen ond. I vanliga fall så säger de alltid "jag vet att det inte är
ditt fel, men.." innan de börjar skrika. Men den här killen skrek "MEN FIXA DET DÅ, DET HÄR
ÄR JU FAAAAAN DITT FEL!!", snacka om psykisk påfrestning att försöka veja för det. Eh, men
jag fick kaffe och pratade lite med den spanska tanten på baren nedanför så att pulsen gick
ner igen. Ibland känns det som att jag är någon sorts jourhavande kompis för folk som bara
behöver klaga. Och dessutom hade jag fan aldrig ringt in till en kundtjänst och börjat med
att skrika. Lite socialkompetens har man väl ändå, så att man vet att ingen människa har
lust att hjälpa en människa som aldrig slutar skrika. Logiken finns ju där.
Nej, nog med det, tråkigt. Varje kväll vi går hem från jobbet så pratar vi om jobbet, när vi
går ut så tar det några timmar innan det jobbrelaterade ämnena tar slut. Vi är junkies och
jag gillar det icke. Dock finns det MÅNGA roliga historier. Men nog om det som sagt ja.

Jag längtar som sagt till sommarn och till sangria på stranden och "quieres coco?" och
saltränder, och sandstränder i förorterna, de som är lite tommare och med så mycket bättre
luft. Ibland luktar det till och med tall, skog, något som jag saknar något fruktansvärt. Landet, djur och träd och havet. Essentiellt för en liten asfaltsblomma som mig.

Detta skriver jag medan jag gör en fabriksåterställning med en italienare från Göteborg, han gillar sina sladdar, vill inte dra ut någon av dem.
Jag längtar till helger i solen, på uteserveringar med juice, att öppna fönsterluckorna på
morgonen och verkligen, verkligen bli bländad, och få ont i huvudet av ljuset om man druckit
kvällen innan. ATT GÅ HEM PÅ NATTEN NÄR DET HAR BLIVIT LJUST! JAG LÄNGTAR!
Lite längtar jag också tills ikväll när vi ska till favvorestaurangen och äta tapas och
dricka vin. Fast jag egentligen verkligen, verkligen inte har råd. Jag har 20 euro på kontot och 11,54 i plånboken och den är den 4/2, nästa gång jag får lön är 1/3. Jag är redan död så jag kan lika gärna drick vin. Eh. Den restaurangen har förövrigt världens godaste vin. Helt ekologiskt och helt enkelt underbart. Gött sätt att vara körd på.

"Det är coolt att göra slut" var en lite freudiansk felhörning jag råka göra förut. Meningen var egentligen "Det är coolt att kunna göra slut" när jag och J pratade om våran vän som jag är redigt stolt över. För att hon är duktig och gjorde precis vad som vad rätt just nu.
Nu ska jag snart gå o lägga mig för att jag ska gå upp imorn för att jag ska kunna gå o lägga mig tidigt imorn, för att jag ska kunna gå upp tidigt på lördag för att jag ska jobba. Härligt.
I nästa inlägg så ska jag prata om döden. Det ni.

Det känns inte som att jag kan skriva mer. Som att jag har tappat det. Jag har nog tappat det. För att jag inte gör det tillräckligt ofta, då tappar man nog. För att ibland har jag ändå tänkt att jag kan göra det, ibland till och med bra. Men not anymore. Men jaja, det var ju typ ett av mina nyårslöften, ett av många. Så nu ska jag försöka börja igen. Först här och sedan kanske på något annat projekt. Om jag hittar det ingen.

Något annat jag tappat är att tycka om, eller snarare, bry sig om musik. Eller intresset har i alla fall svalnat avsevärt. Och det är så jävla tråkigt. Så idag var första dagen jag satte på Spotify själv. Och nu har jag lyssnat på Supertramp och spansk reklam om vartannat i 3 timmar typ. Det är fint. Men alla tycker att jag är knäpp. F har endast lyssnat på Sweet dreams med Beyonce i flera dagar. Så jag tycker att det är hon som är knäpp. Fast gulligt knäpp. Och jag gillar fan till och med låten nu. Samma sak som har hänt med alla dåliga låtar som spelas på repeat här hemma. Men nu när vi har internet så blir det la lite enklare att vidga sina musikaliska vyer lite. Speciellt för att Spotify är uppdelat efter land, alltså så finns mycket som man kan lyssna på hemma inte ens här. Medan det finns mängder med götta salsa. Som jag för övrigt självklart vill lära mig. Och kanske ska lära mig också. Förra helgen så hittade vi en salsabar som var så himla fin. Skitliten och full med spaggar. Älskar det. Och de pratade med mig. Och jag pratade med dem. På SPANSKA. Tänka sig va, vad som händer när jag har fått i mig tillräckligt mycket sprit. Och på den vägen ska jag försöka vandra igen. Jag vill fan verkligen lära mig det där språket alltså. Och blygheten känns ju som det enda hindret för det faktiskt, i alla fall när man tagit sig bortom det svenska Spanien. Vårt jobb och umgänge alltså. Eh. Men förra fredagen var i alla fall en liten provsmakning av det vi har längtat efter sen vi flyttade hit. Internationallitet och att få lapa i sig ny kunskap. Att tvingas lapa i sig ny kunskap. Kunskap som är essentiell för ett liv i ett annat land än fitt-Sverige.

Den kvällen var för övrigt en av de galnaste jag har haft på länge. Och för första gången på evigheter så var jag sjukt sugen på att gå ut och dricka dyra drinkar och dansa och svettas hela luggen blöt och vingla hem när det börjar bli ljust. Denna gång vinglade jag och M hem. Utan F, för henne hade vi glömt, vilket vi kom på när vi stängde dörren till lägenheten efter oss. Men hon klarade sig bra, blev inte ens sur för att hin visste att hon kunde gjort precis samma sak samma kväll. Så hon kom hem, vi drack 1,5 liter vatten, somna och vakna klockan 3 nästa dag. Sedan gjorde vi exakt samma sak fast kvällen efter. När vi hade vaknat ur koman. Då drack vi glassdrinkar och gick på klubb med ny/gamla vännen A och henne nederländska vän. Som A var lite osäker på hans sexualitet. Så det var från hennes sidan någon slags stödfest för att han skulle våga komma ut ur garderoben. Jag vet fortfarande ej hur det egentligen gick.. Men det blev dans i femton timmar och jag hade skoskav dagen efter. Och svettig lugg. Och träningsvärk. Och jag gav min sista drinkbiljett (förnuft) till random ensam spagge vid baren. Han blev jätteförvånad och glad och såg på mig med jättestora ögon och sa ”I love you”. Sedan åkte vi taxi hem, försökte småprata med chauffören som blev irriterad på oss när vi inte gick med på att han kom från innerstan. Men faktiskt, man blir ju typ förvånad om någon säger att den kommer ifrån BCN. Igen är ju född här liksom, det är ju en stad uppbyggd av turister. Känns det som. Fast i dag satt vi och drack kaffe på ett litet café vid en ringmur från 300-talet. Så kanske inte enda. Även om jag var övertygad om att det var en antik hiss. Men kanske inte ändå.

Den här helgen var inte mycket att hänga i granen, sena fast sega kvällar och MYCKET avslagna dagar. Igår vaknade jag dock av marchmusik, först trodde jag att den kom från vardagsrummet och undrade vad fan folk höll på med, men sedan kom jag på att det kom utifrån, från Ramblan, där de hade typ 35 ekipage med hästar och kor och åsnor och ponnys osvosvosv, med folk som kastade godis på alla turister som stod på sidorna. F och D kom hem med fickorna fulla. Sjuk grej att vakna till på en lördagsmorgon(eftermiddag). Idag har vi som sagt druckit kaffe, punkt. Och lagat spartansk mat, alltså alla är så sjukt fattiga så jag har ingen aning om hur jag ska överleva veckan rent fysiskt. Min mat är slut. Och jag måste betala deposition också, jävla fan.

Aja, jag överlever nog. Får leva på vatten. Man kan överleva 5 dagar på endast vatten har jag hört. Men nu ska jag röka vattenpipa och lyssna på salsa med flickorna. Söndagarna är till och med fina här. Och jag älskar solen över allt annat i hela världen. Skål.

Vi gör det här för att vi måste, vi gör det här för att vi får. Vi gör det här för att vi måste, vi gör det här för att det går. Jag läser just nu en bok, en självbiografi om en kille som besteg Mount Everest en av de säsonger då de dog massa folk under klättringarna. Det blev storm, som kom från helt vanliga snälla, vackert-väder-moln. Och folk dog som flugor. Men killen som skrev boken överlevde logiskt och otroligt nog. Och det gör mig sugen på att bestiga världens högsta berg. Fast han har skrivit boken som en bearbetning av all den sorg och skuld han har efter den resan. Eftersom typ alla dog förutom just honom. Massa ångest. I förordet skriver han om att han skrivit boken på så pass kort tid, trots att alla runt omkring honom tyckte att han skulle vänta några år för att få perspektiv, för att han ville gå vidare. För att kunna glömma och göra annat, för att ångesten skulle försvinna. Han skriver också att den inte gjorde det, ingenting förändrades eller försvann egentligen. Konstig reaktion på det där att själv vilja klättra i berg. Eller typ, halvdö av förfrysta lemmar och syrebrist för att titta ut över ett dimmigt Tibet och på andra sidan, ett dimmigt Nepal, och kanske skriva ”jag har bestigt Mount Everest” i sin facebook-status. Förhoppningsvis mest det förstnämnda.  Men sedan tittar jag ner på min kropp, min arma och ack så fåniga kropp. Eh. Bara massa saker som inte funkar. Saker som gör att jag på fredag ska gå på , inte ett, utan två läkarbesök. Utknakningar, ultraljud, akupunktur, röntgen. Jag måste också ringa sjukvårdsupplysningen för att få reda på hur det funkar med sjukförsäkring, reseförsäkring och högkostnadsskydd i Spanien. Sen så måste jag också ta mod till mig och ringa diverse spanska naprapater osv. och se om jag hittar en som kanske pratar liiiiite engelska.

På måndag åker jag tillbaka till Barcelona och det ska bli fint som fan. Jag är mellan två bubblor, en här och en i min tillfälliga hemstad. Ingenting känns på riktigt och jag gör saker som jag inte gjort om jag hade varit i verkligheten. Eller så hade jag det, men det hade blivit mycket mer oåterkalligt och mycket mer trubbel om jag hade stannat här. Så på ett sätt så är det skönt och på ett annat väldigt konstigt eftersom ingenting riktigt räknas, allt känns så tillfälligt. Och det känns tillfälligt i Barcelona också eftersom mitt liv där absolut inte kan levas för alltid. Och så känns det som att det kommer att bli så även när jag kommer tillbaka till den här stan när jag flyttar hem igen liksom. En parantes, en mellanperiod mellan saker som man faktiskt vill göra. Eller som spelar roll.

Jag börjar få in det där romantiska tänket. Efter samtal med F och efter amerikanska romantiska komedier. Och en viss spanjack som tror att alla som flyttar och bygger liv på annan plats gör det för att de har träffat någon. Jag vill träffa någon. Och vara trygg fast på en helt annan och kanske annars otrygg plats. Men som sagt, orealistiskt och överromantiskt tänk. Mest av allt vill jag att spanjacken ska träffa mig. Som han formulerar det.

Det är enkelt att åka men det är också jobbigt som fan att åka. Jag saknar min familj så fruktansvärt mycket och även några bästa vänner. Och när man väl är iväg så är det lugnt men jag vill inte säga hejdå. Jag har alltid gillat flygplatser men nu så innehåller de också ångest, längtan och massor av övervikt. Som måste betalas eftersom flygbolagen är fittor. Och dessutom så kommer jag typ bli rånad när jag väl kommer fram för att min väska är så jävla tung att jag inte kan springa ifrån någon. Fast frågan är om jag kan det utan väska ändå.

Och sedan är det en begravning jag vill gå på. Eller vill och vill. Det kommer vara jävligt fint och jävligt jobbigt. Pappas vän som dog några dagar innan jul. Inte okej. Det satte ett lock över helgerna och den respekten var antagligen en del av det lugn som är väldigt ovanligt hos vår familj. Alltid skrikandes och smällandes i dörrar. Men nu var det mest undertryckt. Då kan man väl också fråga sig om vad man föredrar. Fast i det här fallet hade alla parter föredragit att det hade varit på alla sätt utom detta.

Nu lyssnar jag på musik som jag ej lyssnat på sedan i gymnasiet. Det känns som att det är år sedan. Det är det ju verkligen inte, inte ens ett helt. Jag hade dött om jag var tvingad tillbaka. Tänk att man kan finna sig i sådan skit. Eller att man i alla fall accepterar det. Men musiken var grym. Alla syntarna. De är kanske inte hållbara i längden men för tillfället passar de alldeles utmärkt. Och mina tatueringsdrömmar bara växer. I helgen ska jag på 2nd hand-runda endast för böcker, inspirationen ska flöda som aldrig förr. Tills jag kommer på en idé som är mer än nu, som är hållbar. Det blir romantiker, döda poeter och dramatiker, och en massa svensk och fransk gammal prosa. Jag kommer inte orka bära upp skiten för trapporna. Men jag ska ta mig igenom dem och komma ut på andra sidan som en mer upplyst människa.

Nu är det dags för mig att sammanfatta det här med min spontana flytt till den här staden. Egentligen det bästa att göra efter en student. Dra. Och det var egentligen inte ens läskigt eftersom jag åkte med en av mina bästa vänner. Första veckan var endast semester, vi var på stranden varje dag fast vi bränt oss dagen innan. På kvällarna sminkade vi hjälpligt över våra röda näsor och gick ut, drack drinkar, dansade. Sedan började allvaret, jobbet. Fast egentligen var det inte seriöst någonstans eftersom jobbet var ett skämt, rakhyvlarna. Och oj vilket skämt det var. Till slut lärde man sig dock att sälja till pensionärerna med 40-årigt helskägg och vikingkillen med skägg till naveln (ja, detta har hänt). Första dagen var hemsk, på andra dagen blev jag odrägligt tävlingsinriktad och på tredje hade jag existentiell ångest rörande min moral. Fjärde dagen var tidsdödande då vi fått redan på att vi skulle få börja på kundtjänst-utbildning på dag fem. Under tiden hann vi dock hitta några nya vänner, börja hata vår teamleader mer än något (han är fortfarande något av ett samtalsämne), och jag hann till och med få en sådan där 2 dagars-förälskelse i en kille med en stor fågel Fenix intatuerat över hela bröstet och magen. Men han åkte hem i samma veva som jag fick ett vettigt jobb.

Men i alla fall, jag tänkte göra det här på något snyggt sätt. Kategorier får det bli, starten är scenografin.

Barcelona, Spaniens Göteborg. Mindre och hatar huvudstaden. Första kvällen så kom D och M och hämtade oss på Catalunya¸vi gick fort (D går fort) med stora väskor över torget sent på kvällen. Massa marockaner som sålde fejkväskor och askfat gjorda på pantburkar. Mycket trafik, folk och ljud. Internationellt. Men idag kommer jag inte ens ihåg vilka gator vi gick eller vart vi kom ifrån. Vi käkade på någon sunkig restaurang också, innan vi skulle bli hämtade. Grillade grönsaker och tinto de verano. Det är också något som vi inte druckit sedan dess, eller jo, en gång från ett tetrapack på någon av festivalerna i somras. Men i alla fall, vi hade ingen aning om vart vi var eller vart Ramblan eller havet var. Vilket håll vi bodde åt. Men det lärde vi oss. Vi vet nu vart vi bor, vi hittar typ i hela stan. Även den där grymma libanesiska restaurangen som vi bara råkade sätta oss på en gång. Vi vet vart den bästa falafeln finns och vart man köper det billigaste vattnet utan att bära det så jävla långt. Vi känner några av våra grannar, pratar med den spanska tanten om vädret i hissen och pratar om låssmeder med gubben mittemot. Man hittar till havet och från havet till parken och från parken till Sagrada Familia och från den hem igen. Plus alla götta mataffärer däremellan. Vi har favoritrestauranger, promenader, juiceställen och barer, klubbar. Vet till och med vilka metrolinjer som går vart. Så på det stora hela så tror jag att vi känner stan rätt hyfsat.

Och jag gillar den, mest av allt att lyssna på spanskan och havet och värmen. Nu är det slutet på november och det är sol och inte under 18 grader. Igår var det 22. Endorfinerna tittat fram igen, och C-vitaminbrist är det ingen som har i det här landet.

Lägenheten är fin men oftast alldeles för välfylld. Man ska bo högst tre pers här, vi bodde 4 här i tio dagar ungefär, men annars har det varit 5 pers plus ständiga besök. Så det är trångt och man är sällan ensam och det är jobbigt som fan ibland, men ofta väldigt fint också. Eftersom alla jobbar olika pass så är det oftast bara nätterna som är fullsatta.

Men i alla fall, lägenheten är fräsch ”svensk standard” på utsidan men är helt kollapsad under ytan. Vi har nu bott här i drygt fem månader och under den tiden så har vi haft två stora vattenläckor, en från taket i hallen (genom en spotlight som vi idag ändå använder) och en i köken som gjorde att parketten möglade vilket i sin tur ledde till totalt kaos när de skulle bytas golv. Vi fick inte gå på nylagda klinkers på två dagar och hela lägenheten och alla i den var täckta med ett tunt lager av slipdamm. Sedan har vi haft kackerlackor som blev sanerade och vi har också haft möss. Det sista är värt att berättas om. En natt när jag och M hade gått o lagt oss så vaknar jag av att någon prasslar med en plastpåse, tror såklart att det är M men då säger hon till mig att sluta prassla. Men i alla fall, det slutade prassla och jag ville fortsätta sova, varpå M skriker världens brudskrik och över golvet springer en liten jävla mus. Den sprang in i garderoben och vi stänger in den där, springer och väcker A och H som fortfarande är fulla sedan de kom hem för typ en timme sedan. Jag kommer på en strategi om hur vi ska få ut musen i trapphuset men ingen verkar så engagerad. Till slut får jag upp dem och med skrik, lakan, en mopp och väldigt mycket planerande så fick vi till slut ut den. Bra också att våra närmsta grannar (kallar dem Ystad) alltid har ytterdörren öppen, dygnet runt, så att musen kan lika gärna ha sprungit in där.

Sedan dess har vi haft 5 möss till, fyra av dem har blivit fångade i råttfällan som min pappa införskaffade när han var här, och sedan blivit utsläppta i det fria igen.

Av vår hyresvärd har vi blivit lovade att någon ska komma och fixa mössen, kackerlackorna, läckorna (plus försäkringarna angående läckorna) och golvet, och alla dess grejer har tagit minst 2 veckor vardera om de ens har kommit.

Så vi kan väl säga så här, ”svensk standard” är mycket snack och lite action. När jag och F flyttar tillbaka efter jul så ska vi fixa en lägenhet med ”spansk standard”.

Jobbet känns nu okej, det har varit jättekul. I början hade vi utbildning i 7 dagar med en grym utbildare och vi lärde oss och pluggade mycket. Sedan gick vi i drift och joinade det stora skeppet Com Hem. I börjande hade jag skrattat och lagt på om jag hade ringt kundservice och fått prata med mig men nu kan jag fan allt nästan. Mycket psykologi, om man har en dålig dag själv så är alla kunder fittor också. Ibland kan man styra bort fittigheten men ibland tar man åt sig och sitter där och nästan-gråter mitt på ett callcenter. Det finns bättre dagar. Fs mamma skaffade abonnemang hos CH när F började jobba där och när första fakturan kom så förstod inte mamma denna och var arg för att hon trodde att hon blivit lurad. F skrev ett argt mail om att fakturan var korrekt och om man bara kollade på vad den avser så skulle hon förstå. Mamma fick ta vreden över hälften av alla de samtal vi tar på en dag. Folk som inte fattar sina fakturor, herregud, jag skulle kunna förklara dem i sömnen. På tal om sömn så har vi alla fått rätt rejäla arbetsskador. Alla, verkligen alla, drömmer om CH, och pratar dessutom om det i sömnen. Jag har blivit tillfrågad vad bredband medium kostar av en sovande F och om OCR- och kollinummer av M. Och jag vaknar upp ibland och är stressad över att jag ej är tillgänglig i telefon. Skadade som sagt.

Nu har vi ju också fått tv-support, en utbildning till och ett helt annat arbetssätt. F älskar det, jag är lite mer skeptiskt eftersom jag tycker att det är svårt, men också för att allt tar längre tid och för att folk är antingen svinarga eller alldeles för otekniska för att kunna pilla med sladdar och inställningar osv. och mitt tålamod är som sagt inte så himla bra. Men det ger variation, och variation är alltid bra. Sedan jobbar jag också på Vårdguiden, hälsoinformation i Sthlms landsting. Det är faktiskt mina favoritsamtal. Dels hjälper man folk och dels får man prata med knäppa människor typ ” Min katt bet mig, vad ska jag göra?”. VG-samtalen är ständiga samtalsämnen här hemma.

Tiderna är galna, antingen 7.15–14.15 eller 14.15–21.15 och varje eftermiddag så säger jag att jag mest gillar jobba morgon men varje morgon vill jag dö när klockan ringer. Idag är jag ledig, jag älskar att vara ledig. Det är i och för sig väldigt fint att gå själv till jobbet när det är tomt på nyspolade gator. Och komma hem och sova och gå ut och göra någonting och laga middag och sedan ha tid kvar. Fast mornarna är ju helt sjukligt hemska. Även om alla är uppe så sägs det ingenting förrän efter 2 timmar på jobbet.

Kvällarna och helgerna då. Ja, vi dricker för mycket, svar ja. Men det är roligare här än hemma. Det är mer fest även på barerna och klubbarna stänger aldrig, spriten är god och billig. Har aldrig druckit så mycket drinkar som här, drinkar där soda-skvätten mest är för syns skull. En kväll på enbart öl har jag aldrig haft här. Det har blivit mycket för- och efterfester och faktiskt några bara-fester också. Vi har till och med firat julafton. Plus Fs ”födelsedag”. Vi gillar och fira, drick cava, rosado och äta saluhalls-ost. Nästan varje helg firar vi, eller äter och dricker som att vi gör det. I helgen ska vi fira midsommar med hippietema. Jag har ingen aning om varför. Men det är de kvällarna jag gillar bäst, hemmafesterna. Jag tror att jag är rätt trött på att festa på det sär sättet när alla blir grymt plakata och sedan går hem och gråter eller däckar. Inte för att det händer hela tiden men man ser ändå tendenserna, även hos de vi hänger med som är 6-7 år äldre än oss. Det känns lite jobbigt faktiskt, att man kanske inte kommer att ha kommit längre. Vårt jobb känns så eftergymnasialt för mig men tydligen inte för de flesta andra. Tillfälligt liksom. Och samma sak med supar-livsstilen. Men jaja.

Jag har väldigt kul för det mesta. Klubbarna är grymma och jag kan sakna att dansa på veckodagarna.

Förutom de nätterna när jag ska upp 05.40 och de som jobbar sent kommer hem efter festen och är fulla och glada. Väldigt givande frukost/nattamat-samtal. Men när det är tvärtom så är det gött.

Vi har träffat så mycket gött folk också. Det är så fint, vi har liksom ett nytt gäng. Massa skåningar, några från Västerås och P från Karlskoga. Grymma verkligen, och vi kommer att ses hemma också. Den senast nämnda är redan bokad för jul på Liseberg och Sejdeln i dec. För att visa upp vår stads stolthet?

Kärleken ja. F har många. M hittade en som det ar bra med först men som sedan visade sig rätt skum. D hittade en och blev stormkär på två veckor, sedan åkte han hem. Men de kommer att ses igen.

H och A har vart här lite för kort kanske, men det kommer att ta sig.

Jag då. Flörtat på jobbet men inget viktigt eller intressant. Men jag är förälskad i en spanjack som jag träffade på en skejtbar i somras, bara några veckor efter att jag kom hit. Vi umgicks nästan varje dag några av sommarmånaderna, riktig sommarflört. Sedan föll det lite men inte helt, det går bara mycket mer långsamt. Han gillar dessutom Sverige. Men annars är det lite dödsdömd, men jag är inte den som är den, den som ger upp. Och när man har träffat en helt fantastisk person, som fortfarande är fantastisk efter fem månader så har man.

Så var det med det, det finns miljoner mer att berätta men jag har kramp i händerna nu. Snart kommer jag hem. 13 december och då är jag hemma i en månad tror jag. Så hälsa på mig och ring och dra ut mig i kylan. Avslut med spansk sprit: Salud.

Iaf till den enda person som fortfarande tittar har. I LOVE YOU. Snart kommer jag hem och innan dess sa kommer forhoppningsvis en resumé pa mina senaste manaderna i Spanjackien. Men nu har jag tva min kvar pa min internet-tid, och min mamma ska ringa snart. PUSS